Nollelva 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – VI BORDE HEDRA VÅRA POPHJ
ÄLTAR BÄTTRE Sverige får fram nya popartister i en rasande takt, men vi är skamligt dåliga på att ta hand om våra gamla stjärnor. I sommar borde vi alla ägna vår ledighet till att förkovra oss i den svenska pophistorien. Vem lyssnar på This Perfect Day sommaren 2017? Finns det ens någon som minns dem längre? För 20 år sedan var de ett av landets största popband och toppade Trackslistan med låten ”Fishtank”, men idag är de sorgligt bortglömda trots en radda tidlösa smash hits som ”It´s a shame” och ”I´m in love”. Eller den fantastiska covern på Secret Service ”Oh Susie”. Secret Service ja... en av Sveriges första internationella popexporter. Har dagens poppublik någon som helst aning om vilka det var? Det borde de, eftersom sångaren Ola Håkansson är en av de viktigaste personerna i den svenska musikhistorien, inte bara som artist utan även som låtskrivare, skivbolagsdirektör och allmän branschguru. När jag växte upp var The Sinners ett av de hetaste svenska rockbanden och plattan ”Piece by piece” är ett mästerverk som låter lika starkt idag. Trots det nämns deras namn aldrig i något musiksammanhang överhuvudtaget. Samma sak med The Facer som dök upp tio år senare. Sångaren Poul Perris var en av de bästa svenska frontfigurer vi haft men enda gången det refereras till hans namn är i samband med det där valprogrammet han gjorde 2014. Listan på bortglömda svenska band och artister är nästan oändlig, trots att de en gång kan ha varit det hippaste vi hade och ibland även haft internationella framgångar. Vem talar idag om att Drain turnerade i USA och var pionjärer för kvinnliga rockers? När läste du senast om att Robert Johnson & Punchdrunks förnyade och var världsledande inom surfrocken runt millennieskiftet? Hur många minns att The Concretes var en internationell angelägenhet för bara tio år sedan? Sverige är ett av världens bästa länder när det gäller att skapa popmusik, men ett av de sämsta när det gäller att hylla och minnas våra gamla artister. Ett exempel på det är Feven som gick i bräschen för kvinnlig svensk hip hop och belönades med en Grammis för sin skiva ”Hela vägen ut”. Fast det är klart, även om vi glömt hennes musik så kommer vi aldrig att glömma hennes legendariska tacktal på Grammisgalan 2001. Googla gärna om du behöver fräscha upp minnet. /Tobias Petterson Musikredaktör Sarea HÖJER NIVÅN Text: Tobias Pettersson Foto: Pressbild Nya albumet ”Black at heart” är släppt och på Youtube snurrar videon till ”Lights” för fullt. På sin tredje platta visar Sarea upp en mer dynamisk ljudbild som ska höja norrköpingsbandet ytterligare en nivå. Sarea skivdebuterade 2010 med albumet ”Alive”, som följdes upp 2014 med ”This is not goodbye”. Nyligen kom bandets tredje skiva ”Black at heart”, som hittills mötts av strålande recensioner. Plattan producerades i Crehatestudion i Mölndal av Oskar Nilsson som fattade direkt vad bandet var ute efter och har en stor del i hur plattan låter. - Varje produktion från första plattan har tagit ett kliv upp hela tiden, och den här plattan är vi otroligt stolta över. Det mjuka har blivit mjukare och det hårda hårdare, säger gitarristen Alex Dzaic. - Vårt sound har nog varit hyfsat detsamma rent låtmässigt, men den här skivan låter ”dyrare”. Allt är bättre: ljudet, materialet och vi var mycket mer förberedda, säger sångaren Chris Forsberg. Övriga medlemmar i Sarea är Calle Larsson på trummor, Johan Axelsson på gitarr, Johan Larsson på bas och Martin Persson på keyboard. - Den strukturen som finns på skivan kom naturligt när vi skrev låtarna. Det finns en nerv som vi fått fram, och vi har hittat en bra röd tråd. För att bygga stort måste man först riva ner och bygga riktigt litet, säger Chris och fortsätter: - Man kan enkelt beskriva vår musik som popmetal men med lager i det som jag tilltalas av. Lyssnar man på samma spår flera gånger i rad så upptäcker man fler detaljer hela tiden. Sättningen gör en del av soundet också, och är en del av det som vi blivit populära för. En annan anledning till att vi låter mer förfinade idag är att Alex och Johan Axelsson gitarrmässigt har kommit in från två olika håll och har kunnat laborera mot varandra. 78 NOLLELVA - Skivan heter ”Black at heart” för alla har en mörk plats i sig, som man håller för sig själv. Skivan innehåller mycket känslor och tankar, och det finns en eftertänksamhet i musiken, säger Alex. Releasepartyt hölls på Arbis den 26/5 och fansen slöt upp i stor skara. - Det var bra drag på kvällen. Det är alltid tacksamt att spela på hemmaplan, säger Alex. - Vi gamblade lite. Arbis är en rätt stor scen, men har väldigt bra ljud, ljus och fotomöjligheter så vi ville gärna spela där. Det kom över 300 personer, vilket vi är väldigt tacksamma över, säger Chris. HÖG AMBITIONSNIVÅ Stort releaseparty och stor ljudbild. När Sarea gör något vill de alltid göra det ordentligt. De repar ofta och försöker göra det till konstruktiva möten. - Sarea har en väldigt hög ambitionsnivå. Du ska kunna din grej när du kommer till repen. Vi vill att det ska bli bra, och det mindsetet har vi allihop. Och det smittar av sig tror jag, både på platta och när vi kör live. När vi kliver ut på en scen är det en enhet som kliver ut, säger Alex. När detta kommer i tryck har Sarea precis varit ute på en Europaturné i Tjeckien och Tyskland ihop med Ill Niño, Ektomorf och My dear addiction. Det finns planer på en Sverigeturné i höst, och bandet känner att de har ett starkt management i ryggen. - Det vi vill är ju att spela 24/7, och vi har bättre förutsättningar än tidigare att lyckas, säger Chris.