Nöjesnytt Jönköping 1
Bondstorp. Brooklyn. Lägg till ett par svängar me
d turnégig i Tyskland och Italien de senaste åren. Där har ni färdvägen för en pågående musikalisk resa som nu gör ett tillfälligt stopp med ett (nästan)releaseparty på Sliver den 16 mars. Reseledaren som guidar er genom hela kvällen är naturligtvis Hans ”Ludde” Ludvigsson och med sig på tåget (eller rättare sagt på scenen) har han en rad nya låtar och minst två rader musiker. Det är en inledning som kräver lite förklaringar, till exempel vad är ett (nästan)releaseparty? – Haha, den nya CDn är ju klar men kommer bara att släppas med en låt i taget på Spotify och andra sociala medier, och hela CDn blir tillgänglig först i sommar/höst nångång. Men som ett tack till alla mina trogna fans och kompisar som har stött mig genom åren så kommer den att finnas att köpa under kvällen på Sliver. Men endast då, så det blir en extremt kort release och endast för de som är på plats, skrattar Ludde som precis kommit innanför dörren till huset vid Rasjöns strand ute i Bondstorp. Isen är inspekterad och godkänd inför kommande pimpelfiske. Är man fiskefreak så är snö och kyla inget hinder. Och därmed har vi landat naturligt på ytterligare något i inledningen som kan kräva en förklaring: Bondstorp. – Från början var det en sommarstuga men nu är vi här så ofta vi kan, även på vintrarna. Och det är här samtliga låtar till nya plattan vuxit fram. Platta förresten, det är väl bara vi gamla rockrävar som kallar det platta, det heter väl inte ens CD nuförtiden, skrattar han. Oavsett vad det heter så har det blivit några stycken genom åren: ”We all hold on” kom 2007, ”How about love” 2012 och ”Forever more” 2016. Och nu alltså ”Brooklyn”. – Det kändes inte självklart med en ny platta, att spela in tar tid och är slitigt och kostsamt om man inte säljer miljontals exemplar. Men James Maddock, en fantastisk artist som jag stött på vid mina spelningar på Light of Day-festivalerna i Asbury Park varje år, och jag gjorde en turné ihop i Tyskland och Italien för något år sedan och han lyssnade på mina låtar och erbjöd sig direkt att producera och arrangera. Så det ena ledde till det andra och så blev det ett par veckor i en studio i Brooklyn. Ytterligare en förklaring till inledningen – och till titeln på nya skivan/CDn/plattan/ellervaddetnukanheta. Men att få spela in i Brooklyn och New York måste väl vara högt upp på alla svenska musikers Bucket list? – Det är klart att det är. Att en sådan duktig musiker, för övrigt en av mina absoluta musikhjältar, som James ville producera mina låtar, och att få chansen att spela in med fantastiska musiker som t ex trummisen i Spin Doctors (vem kan glömma trumbeatet i Two Princes?). Och när vi fikade i Brooklyn en dag stötte vi på Joy Askew, en sångerska som turnerat med storheter som Peter Gabriel och Joe Jackson (hon tackade faktiskt nej till Bruce bara för att sjunga med Gabriel, bara en sådan sak…). James spelade upp några av mina låtar för henne och hon ville direkt hänga med till studion och lägga stämmor. På MINA låtar! Det var som i en dröm, jag ryser fortfarande när jag hör resultatet. – Och det roligaste av allt var att alla tyckte det var kul och verkade gilla mina låtar. Och det ger ju mig en push framåt. Så det blir med all säkerhet mer musik från Ludde i framtiden. Mer spelningar runtom i Sverige men också i Tyskland och Italien där han fått en växande publik genom sina turnéer med James Maddock och Ben Arnold. – Fast jag gör inte musik för att bli känd, för mig handlar det mer om en inre resa. Att få skriva av mig det som jag har inuti mig. Och det är klart att om andra tycker det är bra eller blir lyfta av det låtarna handlar om så är ju det bra. Det gör ju att man fortsätter att spela och skriva av sig. – Musik är ett sätt att leva, man får ta det onda med det goda. Man blir inte rik på pengar men på upplevelser och på alla möten med människor. Att satsa pengar på att åka till New York för att göra en inspelning med proffsmusiker är ju ett ekonomiskt risktagande som ingen normal människa skulle göra. Men nu när jag tänker på det – vad fan skulle jag gjort annars? Det ska jag nog ha på min gravsten ”Vad fan skulle han gjort annars?”, skrattar Ludde och lägger på en vedpinne till. Vinternatten mörknar på, och i Bondstorp, långt från stadens neon, snackar vi riktigt mörker. Men i mars ljusnar det, då får publiken en chans att höra resultatet av veckorna i Brooklyn. Både på platta/CD/ skiva/ellerjaggeruppvadheterdetnuförtiden och live på scen: – Jag tar med mig de svenska motsvarigheterna till Brooklyns studiomusiker: Joakim Jägsell, Jerry Grimaldi, Ingemar Albo, Staffan Hagberg, Magnus Engblom, Björn Palander, Anna Nyström och Jenny Nilsson. Så det blir en skön blandning av Brooklyn och Bondstorp på scen. Precis som det ska vara… I TEXT: STAFFAN HAGBERG 8 | nöjesnytt