Nollelva 1
Ghost Prequelle Kanye West Ye Är det nu Ghost ska
ta klivet och bli en angelägenhet för den stora allmänheten eller är "Prequelle" början till slutet? Det känns onekligen som att Linköpings hårdrocksstolthet Ghost står vid någon form av vägskäl. Papa Emeritus III är utbytt mot Cardinal Copia (vilket i och för sig inte är något konstigt), sångaren Tobias Forge vars identitet har avslöjats, står ensam kvar av det gamla gänget och befinner sig i öppet krig med flera av de gamla musikerna, men framförallt har musiken på nya plattan tagit en hel del nya vägar. Personligen tycker jag att detta fjärde album är Ghosts musikaliskt bästa skiva, och då har jag ändå jublat över de tidigare, men jag kan förstå om en del gamla fans tycker att deras gamla favoritband blivit lite väl poppigt och blöjigt. För de flesta av låtarna på "Prequelle" skulle utan problem kunna spelas på mainstreamradio. De är så melodiösa, mjukt producerade och lättillgängliga att till och med gamla mormor på hemmet kan njuta av musiken. Här finns en del tuffa riffgitarrer, men också inslag av 70-talsprog, 80-tals-AOR, stråkar, finstämt pianospel och saxofonsolo. Ja, det låter fortfarande typiskt Ghost i grunden, inget snack om den saken, men för varje skiva poleras kanterna ner lite och flera av låtarna här har tillräcklig hitkänsla för att slå i de riktigt breda folklagren. (TP) Alltså, det står ju inte helt rätt till i skallen på Kanye West. Hans storhetsvansinne är monumentalt, men står dessvärre inte i proportion till vad han har att backa upp det med. Det senaste av många klavertramp var när han sa att slaveriet var ett val hos de amerikanska slavarna. Och då var vi åter tillbaka i den ständiga diskussionen om man kan skilja konstverket från konstnären. Kanye har ju onekligen en hel del bra musik på meritlistan, men själv tycker jag att det blir svårare och svårare att lyssna på honom. Hans uttalanden, hans texter och hans attityd lägger allt fler hinder i vägen för var dag som går. Samtidigt är han en intressant figur och sticker ut rejält ur den grå massan där det knappt går att skilja den ena artisten från den andra. Dessutom är hans musikaliska utveckling fortfarande spännande att följa. På nya, åttonde plattan (två år efter "The life of Pablo") lyckas han med konststycket med att vara skitdålig och svinbra på samma gång. Det är visserligen något av ett minialbum med bara sju låtar, och känslan av att bara vara en bagatell i karriären finns hela tiden där. Ändå är det något i hans uttryck som är smått hypnotiserande och gör att man obevekligen sugs in i musiken. Så jag kommer nog följa Kanye West ett tag till. (TP) Lykke Li So sad So sexy Det är fyra år sedan Lykke Li släppte ett album. Hon är nu mera bosatt i Los Angeles och där har hon lyckats få till ett samarbete med ett gäng riktigt meriterade producenter och låtskrivare. På nya skivan jobbar hon med bl a Malay (Frank Ocean, Johan Legend) Ilsey Juber (Drake, Beyoncé, Dua Lipa)… men vänta nu, ska inte Lykke Li låta indie? Det här kan väl aldrig bli indieskrammel? Nej, inte på långa vägar faktiskt… Lykke Li sommaren 2018 låter r´n´b och det stör mig faktiskt inte det minsta. Speciellt inte när det personliga uttrycket finns kvar och nästan är lika starkt och sorgligt som tidigare. Vemodet, texterna om spruckna förhållanden och uppbrott finns också allt jämt kvar. Låtarna håller överlag hög klass och är så där amerikanskt snyggt producerade och mixade och mitt i allt detta står Lykke Li stadigt och bara äger. Okej då, autotune på rösten må vara tröttsamt och på gränsen till övertramp men tekniken har blivit en del av soundet idag… så det är bara att gilla läget. ”Two nights” (duett med Aminé), ”Last Piece”, ”Better alone” och ” So sad So sexy” är ruggigt bra, men här finns ytterligare godbitar för den som vill och kan acceptera att Lykke Li nu mera är mer än bara indie. (JL) Kerstin Hansson Det är ju jag 14/6-15/8 Carsten Hellström One Man Crusade 17/5-8/8 Chvrches Love is dead Shawn Mendes Shawn Mendes Glasgow kan man alltid lita på. Staden bara fortsätter att spotta ur sig lysande popband år efter år. Ett av de senaste årens absolut bästa Glasgowband har varit Chvrches som albumdebuterade med sin fräscha synthpop 2013 och nu är framme vid sitt tredje album. Den är syntigt titulerad "Love is dead" vilket indikerar dystert Glasgowmörker och kalla elektroniska ljud. Lyssnar man på plattan är musiken dock luftig och lätt synthpop som blinkar och blänkar av krom och lysrör från 80-talet. Och sånt kan jag förstås inte motstå. Och vill inte heller, för Chvrches får mig på riktigt bra humör. Vrålstarka låtar rakt igenom. Hittigt och lättlyssnat, men utan att kännas spekulativt. Det här är ett band som verkligen bottnar i sin vurm för 80-talets synthpop. Med ena foten i pophistorien och den andra i den moderna topplistevärlden skapar trion en kanonplatta som kommer gå varm hos mig i sommar. Enda invändningen är att det nästan låter FÖR hittigt. Lyckligtvis håller sig bandet på rätt sida om radiopopsgränsen denna gång, men de måste nog vara uppmärksamma till nästa album på att inte glömma bejaka mörkret. (TP) När Idol-deltagarna pratar om sina favoritartister är Shawn Mendes ett av de där namnen som ofta kommer upp. Är man över 30 (eller det kanske räcker med 25?) är det inte säkert att man överhuvudtaget ens hört talas om honom, men bland de yngre är han enorm. En snabb titt på Spotify visar att han har en radda låtar som har över 500 miljoner spelningar styck. Den snart 20-årige Torontokillen spelar singer/songwriter-inspirerad radiopop som ibland visar upp arenarockambitioner. Och tja, det låter väl trevligt. Han sjunger snälla sånger på ett snällt sätt. Rösten är det inget fel på och inte produktionen heller. Mendes låter exakt så som en bred ungdomspopkille ska låta 2018. Och jag har inget emot låtarna heller, de är mysiga och rätt sköna att lyssna på. Ja, nä, jo... äh... vad kan man skriva mer om en 19-årig polerad och präktig radiopopkille? "Shawn Mendes" är hans tredje album och det faktum att det är självbetitlat visar lite på den fantasilöshet som utmärker Shawn Mendes. Låtarna är lika silkeslena och nedtonade som hans personlighet. Nä, det krävs nog att Shawn Mendes har en vild ungdomsperiod de närmaste åren om han ska bli verkligt intressant. (TP) Tjuvjakt Okokokokokokok När man kollar den svenska topplistan och ser vad dagens band kallar sig är det lätt att tro att dagens musikbransch förvandlats till någon slags tokrolig buskisvärld à la Stefan & Krister. Jag menar: Det Vet Du, Hov1 och Tjuvjakt. Hur man än vrider och vänder på det så är det usla bandnamn som sätter en flams&trams-stämpel på musiken. Vilket gör att banden förmodligen missar en potentiell publik. För lyssnar man på exempelvis Tjuvjakt låter de ganska långt ifrån den Åsa-Nisse-vibb deras bandnamn utstrålar. De sjunger inte om kräftfiske och hembränt utan om G-Unit och Canada Goose. Lidingögruppen placeras ofta i hip hop-facket och musiken har fortfarande sin bas i rap, men låtarna har också tydliga inslag av pop och soul, och här på femte skivan gästas de av såväl Petter som Thomas Stenström. Själv har jag svårt att gå igång på Tjuvjakt. Musiken… tja, den är väl okej, men det tänder aldrig till. Det finns liksom ingen riktig udd. Småtrevligt och lättviktigt. Ungefär så tyckte tydligen min kollega också, som nu fått en låt tillägnad sig. I avslutande titelspåret är Tjuvjakt bittra över att de bara fick betyget 2 av 5 i Norrköpings Tidningar. Varsågoda, här kommer en repris på betyget. Undrar om jag också får en låt på nästa platta? (TP) NOLLELVA 93 Nationalgalleriet Svårigheterna med mänskligt liv med mera 24/5-22/8