AMES 1
visserligen bra på vissa sätt men det innebär ock
så att vi lägger en press på oss själva som kan leda till alldeles för hög stress. Jag har blivit mycket bättre på att vara i nuet sen vi flyttade till Indien. Det är så vi vill leva våra liv nu. Jag kan planera framåt med milstolpar och så men jag fyller inte kalendern i detalj längre. Jag vill ha plats för flexibilitet. DET SISTA ÅRET I INDIEN genomförde Joanna och maken ett projekt för att ge tillbaka. – Vi hade bestämt oss för att flytta hem men vi ville ge något tillbaka först. Vi hade kommit till punkten att vi förstod hur man tänkte och varför man var okej med hur samhället såg ut men vi kunde inte acceptera det på samma sätt som de. Vi ville göra något, berättar hon. – Genom några andra svenskar fick vi kontakt med en man som heter Ravi. Han var helt fantastisk! Han hade haft en lång karriär men hoppat av för att ta hand om gamla och psykiskt sjuka som hamnat på gatan. Joanna berättar att i Indien är det familjen som är det enda skyddsnätet och när den fallerar blir man satt på gatan. – Som gammal kan man bli utslängd av sina barn eller ens partner kanske går bort och så har man ingen kvar som kan hjälpa en. Ravi åkte bokstavligen runt i Delhi om nätterna och plockade upp gamla och sjuka från gatan, berättar hon. – Han hade förhandlat till sig en bit mark från staden och startat ett härbärge. Vi träffade honom och kom fram till att vi litade på honom och trodde på hans härbärge. DE HADE KUNNAT ÄGNA SIG bara åt volontärarbete på härbärget men de valde en annan väg. – Vi ville göra en bestående skillnad så vi åkte till Ravi och sade att vi vill använda vårt nätverk till att samla in pengar till ditt härbärge men vi vill att det blir ett projekt, något konkret vi kan måla upp för vänner och bekanta, berättar hon. – Vi trodde han skulle vilja ha ett badrum eller ett kök men hans svar var helt annorlunda. Han ville ha en buss. Vi blev förvånade men vi såg ju situationen genom våra svenska värderingar. Projektet ”Klartraviskahaenbuss” var fött. – De som bodde på hans härbärge var mestadels äldre och mestadels hinduer. Ravi menade att det enda en gammal hindu vill är att besöka heliga platser. Därför behövde han en buss. Han drev även en skola för gatubarn så bussen skulle komma till nytta för dem också, berättar Joanna. – Vi tyckte att sådant som AC och säkerhetsbälte var viktiga medan han tyckte att radio var viktigare. De måste ju ha musik på sina resor, sa han. Joannas man sysselsatte sig med förhandlandet för bussköpet. – Det är många som ska ha jobb i Indien. Det blir många led i administrationen då, både hos banken och staden. Många stämplar och signaturer som ska dit innan man kan köpa en buss, säger hon. INSAMLINGEN GJORDES MESTADELS via Facebook. – Vi var ett antal expats i svenskkolonin som lade en grundplåt men sen vände vi oss till vänner och bekanta i Sverige. Genom Facebook gjorde vi uppdateringar om projektet och insamlingen. Vi visade vilken buss det skulle bli, berättade om härbärget och människorna där och sådant, berättar Joanna. – Genom att våra vänner har förtroende för oss och vi kunde visa att vi hade förtroende för Ravi blev det enklare att samla in pengarna. Det blev en buss till slut. – Det var en väldigt vacker ceremoni när bussen levererades. Det var fantastiskt och kändes jättebra! Det är nog det jag är mest stolt över i mitt liv, avslutar Joanna. 23