Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA Vilket värde har just nu handlar den
kriminalpolitiska debatten främst om behovet av skärpta straff och ökade möjligheter att använda straffprocessuella tvångsmedel. Bakgrunden är den allvarliga situationen med gängrelaterade skjutningar och sprängningar vilka ofta äger rum på offentlig plats. Svårigheterna att komma till rätta med denna typ av brottslighet ställer samhället inför särskilda utmaningar. Debatten är dock ganska ensidigt fokuserad på att åstadkomma fällande domar med tillräckligt långa fängelsestraff. Mer sällan talas om vad fängelsestraffen ska leda till på sikt. Som skäl för skärpta straff lyfts i första hand fram att den dömde ska hindras från att begå nya brott. Men verkställigheten har i princip alltid en slutpunkt. Den dömde ska någon gång inordnas i samhället igen. Även om inte gärningen kan förlåtas måste någon form av försoning uppnås. Spelar det då någon roll om den dömde har erkänt eller förnekat brottet? Ett erkännande är varken nödvändigt eller tillräckligt för att ett åtal ska vara styrkt. Det är åklagarens sak att bevisa sitt gärningspåstående. Den tilltalade har rätt att förhålla sig passiv. Så måste det naturligtvis vara i en rättsstat. Erkännandet utgör en del av bevisningen som ska klarlägga vad som faktiskt har hänt. Det har inte någon egentligt processuell betydelse. Bevisningen ska prövas med samma omsorg i vilket fall. Samma sak kan sägas gälla för straffmätningen. Den grundläggande principen är att straffet ska stå i proportion till brottets allvar. Rätten har att värdera den fara, skada och kränkning som brottet medfört och utifrån det döma ut det straff som den tilltalade gjort sig förtjänt av. Straffmätningen sker i ett nästan uteslutande bakåtblickande perspektiv. för några år sedan infördes en möjlighet att sätta ned straffet för den som under förundersökningen har lämnat upplysningar om sin egen brottslighet. Nyligen har föreslagits att detsamma ska gälla för den som lämnar upplysningar om andras brottslighet inom ramen för ett så kallat kronvittnessystem. Det krävs inte i någotdera 20 ANDERS PERKLEV Anders Perklev, hovrättspresident i Svea hovrätt, skriver om olika aspekter av erkännandets betydelse. Perklev anser att ett erkännande öppnar för dialog – om påföljden, om skadestånd och om annat som har betydelse för framtiden. Ett erkännande kan utgöra ett första steg på vägen till försoning. fallet att den tilltalade har erkänt sin egen brottslighet. Straffnedsättningen motiveras av effektivitetsskäl. Upplysningarna ska underlätta utredningen av brottsligheten. Ett erkännande i sig saknar betydelse för straffmätningen. Att den tilltalade erkänt nämns överhuvudtaget inte bland billighetsskälen i 29 kap. brottsbalken. Utredning och lagföring av brott sker med gärningspersonen i centrum. Samtidigt tillmäts dennes egen inställning till brottet ganska liten betydelse. Man skulle kunna uttrycka det så att en gärningsperson behandlas mer som ett objekt än ett subjekt i den svenska brottmålsprocessen. Därför är det kanske inte så förvånande att många misstänkta väljer att förneka eller inte kommentera de sakförhållanden som läggs fram under förundersökningen eller i domstolen. Att stå för sina handlingar är inte något som belönas i rättsprocessen. För den som betraktar rättegången i brottmål som en match mellan åklagaren och försvaret kan ju ett erkännande dessutom framstå som ett praktfullt självmål. att konsekvent neka till allt som åklagaren påstår är dock inte alltid ett framgångskoncept i en rättegång. Det kan exempelvis vara svårt att vinna gehör för en invändning ADVOKATEN NR 8 • 2021