Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA ett erkännande? om nöd eller nödvärn
om man inte vill tillstå att man ens varit på platsen. Vidare kan en misstänkt som på goda grunder förnekar en viss gärning riskera att inte bli tagen på allvar om han eller hon samtidigt förnekar en rad andra gärningar som det finns överväldigande bevisning om. Dessutom kan det bli svårare att argumentera för en adekvat påföljd om allt fokus i processen hamnar på skuldfrågan. Påföljdsvalet utgår ofta från kopplingen mellan brottet och den tilltalades personliga förhållanden, och en sådan koppling är ju inte så lätt att lyfta fram av den som förnekar brott. den som saknar kunskap om straffsystemet kanske erkänner sitt brott utan omsvep i förhoppningen att det ska leda till en lindrigare reaktion. Så fungerar det i allmänhet i sociala sammanhang och i arbetslivet. Den som direkt säger ”Jag har gjort fel” blir som regel väsentligt mildare bedömd än någon som nekar eller skyller ifrån sig. Men den som prövar motsvarande strategi i en rättegång kan nog bli besviken när han eller hon så småningom läser sin dom. Där behandlas ansvar och påföljd under skilda rubriker. Och erkännandet nämns endast under den första. Ingen ska tvingas eller lockas till att erkänna ett brott som han eller hon inte har begått. Därför finns det inte och ska inte heller finnas någon juridisk skyldighet att erkänna brott. Att erkänna är en moralisk handling som visar att man är beredd att stå för de fel man gjort och ta konsekvenserna av dem. Det är också ett anständigt sätt att förhålla sig till brottsoffret och andra som lidit men av gärningen. Ett erkännande bidrar till att klargöra vad som har hänt och vem som är ansvarig. Det kan underlätta för brottsoffret att gå vidare och lägga kränkningen bakom sig, i synnerhet om det handlar om vålds- eller sexualbrott. om vi vill att straffsystemet ska fylla en normbildande funktion finns anledning att fundera över vilka normer vi vill förmedla. Och om man vill att den som begår ADVOKATEN NR 8 • 2021 brott ska hållas ansvarig, måste vi då inte behandla denne som ett subjekt som kan ta ansvar? I svenska domstolar ställs med all rätt höga krav på bevisningen för en fällande dom. Stora resurser läggs ned på att utreda och klarlägga ansvarsförhållandena vid bland annat brott i kriminella nätverk. Den tystnadskultur som ofta råder i sådana miljöer underlättar knappast åklagarens uppgift. Frågan inställer sig om det vore obilligt att den som på ett tidigt stadium av en utredning erkänner sitt brott döms till lindrigare straff än den som förnekar och slutligen blir överbevisad om vad han eller hon gjort sig skyldig till. det finns en majoritet i riksdagen för att se över billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, men då i syfte att flera av dessa ska avskaffas. Straff ska i större utsträckning mätas ut efter straffvärde. Färre rabatter ska förekomma. Mot bakgrund av den allvarliga situation som råder med bland annat skjutningar och sprängningar är det lätt att bejaka behovet av tydliga reaktioner från samhällets sida. Men samtidigt måste vi komma ihåg: Hur strängt straff som än döms ut kan detta aldrig göra det gjorda ogjort. Det är endast framtiden som vi kan påverka. ett erkännande öppnar för dialog – om påföljden, om skadestånd och om annat som har betydelse för framtiden. Även om gängbrottsligheten en dag upphör kommer de personer som svarat för den finnas kvar i samhället. Ett erkännande kan utgöra ett första steg på vägen till försoning. Värdet av ett erkännande måste ses i belysning av bland andra dessa förhållanden. Utifrån hur vårt nuvarande straffsystem ser ut kan ifrågasättas om vi fullt ut tar tillvara vad ett erkännande kan bidra med både inom ramen för rättegången och på längre sikt. Anders Perklev Hovrättspresident i Svea hovrätt 21