Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » DET INTRYCK JAG HAR FÅTT GENOM
MÅNGA SAMTAL MED SÅVÄL SKATTEBETALARE SOM DERAS OMBUD ÄR ATT DE ÄR MINDRE NÖJDA MED SKATTEVERKETS AGERANDE I SKATTETVISTER ÄN I ANDRA ÄRENDEN, MÅNGA GÅNGER ÄR DE TILL OCH MED MYCKET MISS - NÖJDA. Skatteverket på sin hemsida lämnat information om hur man kan gå tillväga om man vill lämna uppgifter om en annan skattebetalare. Min förhoppning är att Skatteverket hanterar uppgifter som någon lämnar in avseende en skattebetalare med synnerligen stor försiktighet och inte låter sig dras med av någon förutfattad mening. Som jag ser det, är det vidare viktigt, att – om en utredning påbörjas i följd av en anmälan – skattebetalaren ifråga så snart det av utredningstekniska skäl är möjligt, får ta del av de uppgifter, som verket har erhållit. Hen kan då yttra sig över innehållet i de uppgifter som anmälaren har lämnat in och det många gånger säkerligen på sådant sätt att anmälarens uppgifter ställs i annan dager än den som verket initialt utgår från. Genom att tidigt ange för vederbörande skattebetalare att verkets utredning initierats i anledning av en anmälan från en utomstående samt också informerar om innehållet i densamma, kan mången gång mycket onödigt arbete och onödig irritation undvikas. Jag har i mitt arbete stött på problematiken med anmälningar från utomstående några enstaka gånger. Den skattskyldige fick i ett av fallen reda på att det fanns en sådan anmälan först när ärendet hade varit igång under ganska så lång tid. Det var när hen begärde att få se allt utredningsmaterial, som det kom fram, att anmälningen fanns. Min rekommendation är att man bör undersöka saken så fort det finns anledning att misstänka att Skatteverkets utredning har initierats till följd av en anmälan från utomstående. Det ovan angivna visar att det är synnerligen viktigt att såväl Skatteverket som förvaltningsdomstolarna strängt upprätthåller de grundläggande principerna om objektivitet och saklighet samt att beslutsfattandet ska vara fritt från godtycke. Det visar även att det likaledes är synnerligen viktigt att skattebetalarna samt deras biträden och ombud gör 46 vad som kan göras för att angivna grundprinciper upprätthålls. 2 FÖRTROENDET FÖR SKATTEVERKET Skatteverket har i genomförda undersökningar fått mycket höga betyg. Någon undersökning som enbart tar sikte på Skatteverkets agerande i tvister lär dock inte ha genomförts. Det vore värdefullt om en sådan genomfördes. Inspiration finns att hämta i den undersökning som Demoskop har gjort beträffande förvaltningsrätterna och som behandlas närmare nedan. Det intryck jag har fått genom många samtal med såväl skattebetalare som deras ombud är att de är mindre nöjda med Skatteverkets agerande i skattetvister än i andra ärenden, många gånger är de till och med mycket missnöjda. Skälen härför är oftast att man inte känner sig vara opartiskt och sakligt behandlad, att verket inte ”lyssnar” på framförda argument (de kanske redogörs för i verkets beslut, men tas sedan inte med vid den bedömning som görs; ”det är som om det som den skatteskyldige angivit inte existerar”), att Skatteverkets beslut många gånger är ”röriga”, och därigenom tunglästa, samt att beslutsskälen inte är tydligt skivna och därigenom svåra att förstå. Vad som också hörs är att beslutsskälen många gånger uppfattas som skrivna för att passa det beskattningsbeslut som verket vill uppnå. Ett annat exempel på vad som kan ge upphov till missnöje gäller Skatteverkets tillämpning av sina egna rättsliga ställningstaganden. Dessa går att hitta på verkets hemsida. Skatteverkets generaldirektör Karin Westling Palm har, såsom det anges i en artikel i Skattenytt 2019 (s. 911), framhållit hur genomarbetade ställningstagandena är. Hon har tillagt, att huvudsyftet med ställningstagandena är att ena verket och att de ”speglar Skatteverkets samlade och officiella syn”. Skatteverkets generaldirektörs inställning och uppfattning är intressant. Det gäller bara att ställningstagandena i tvistiga ärenden får det genomslag och den acceptans hos skattetjänstemännen som hon utgår från. Min erfarenhet är att så inte alltid är fallet. Vad som i övrigt ligger bakom missnöjet tror jag till mycket stor del återfinns i själva beslutsordningen. Enligt skatteförfarandelagen äger Skatteverket nämligen som första instans fatta beslut i en mängd frågor inom beskattningsområdet och det även om tvist föreligger. Att ett tvistigt ärende kan handla om svårbedömbara frågor, både i materiellt och bevisrättsligt hänseende och dessutom mycket substantiella belopp, spelar ingen roll. Beslutanderätten ligger likväl hos Skatteverket. Lite historik Den ordning vi har i dag skiljer sig i väsentliga hänseenden från den som tidigare gällde. Enligt 1956 års taxeringslag var det de så kallade taxeringsnämnderna som fattade beslut om den årliga taxeringen. Som regel tog nämnden till beslut inte upp svårare frågor. Eftersom nämnden arbetade på årsbasis, kunde nämnden efter utgången av taxeringsåret inte fatta något ytterligare beslut rörande de skattskyldiga. I stället hade då de så kallade taxeringsintendenterna, vilka fanns vid de olika länsskattemyndigheter som då fanns, att ge in ett överklagande eller en framställning om eftertaxering till de dåvarande länsskatterätterna, vilka sedan fick pröva om intendentens yrkanden skulle bifallas eller inte. Förfarandet innebar i praktiken att alla lite mer komplicerade tvister inte avgjordes av taxeringsnämnden som första instans, utan av domstol. Att skattebetalaren fick tvisten hänskjuten till domstol innebar att vederbörande kunde begära muntlig förhandling och vid denna få höra vittnen, bland annat den eller de personer som för skattemyndighetens räkning hade gjort den utredning som intendentens yrkanden baserades på. Som kommer att framgå nedan förefaller det inte – ADVOKATEN NR 3 • 2020