Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK med den ordning som numera gälle
r – finnas någon möjlighet att få höra Skatteverkets utredare som vittnen, i vart fall inte om det beslut som nyligen fattats av kammarrätt i frågan och som anges nedan blir vägledande. Beslutsordningen ansågs med statens ögon vara ineffektiv, eftersom det kunde dröja lång tid innan det fanns ett domstolsbeslut, som kunde läggas till grund för uttag av skatt. Missnöjet var utbrett. Missnöjet ledde till att det i mitten av 1980talet lades fram förslag om att taxeringsnämnderna skulle avskaffas och ersättas av att skattemyndigheterna själva, genom så kallade skattenämnder, skulle äga rätt att besluta när tvist förelåg. En skattenämnd skulle bestå av en ordförande (som var en skattetjänsteman) och nämndemän. Skattebetalarna skulle äga tillträde till nämndens möten för att där lägga fram sin sak. Någon möjlighet att höra vittnen öppnades det inte för. Om parterna var ense om skatteutfallet eller saken uppenbar, skulle en enskild skattetjänsteman ha beslutanderätt. Förslagen kom att genomföras genom 1990 års taxeringslag. Därigenom fick vi en ordning där skattemyndigheten som första instans fick rätt att fatta beslut också i synnerligen svåra och omfattande tvistiga ärenden. Det torde vara invändningsfritt att säga att staten därigenom fick en betydande fördel på skattebetalarnas bekostnad jämfört med den ordning som tidigare hade gällt. För svårare tvister gavs dock skattemyndigheten en möjlighet att i stället för att själva fatta beslut i frågan hänskjuta denna till domstol för avgörande. Såvitt jag känner till kom denna möjlighet att utnyttjas endast i ett fåtal fall. Den är numera också borttagen från lagstiftningen. Vilken betydelse fick då skattenämnderna? När det gäller själva rättskipningen fick den i praktiken ingen betydelse, ty lekmännen i nämnden följde som regel framlagda förslag till beslut. Undantag härADVOKATEN NR 3 • 2020 ifrån fanns. Undantagen gällde oftast skattetilläggsfrågan. Som anges ovan kunde en skattebetalare begära att få komma till nämndens sammanträde för att där lägga fram sin sak muntligen. Dessa möten var märkliga, ty i sammanträdesrummet satt inte bara nämndens ordförande och de lekmän som ingick i nämnden, utan också den eller de skattetjänstemän som hade gjort den utredning, som låg till grund för den uppkomna tvisten. När skattebetalaren hade sagt sitt och lämnat sammanträdeslokalen satt de utredande skattetjänstemännen kvar och deltog i den efterföljande överläggningen. Detta var naturligtvis ett förfarande som inte upplevdes som vare sig etiskt korrekt eller rättssäkert. Åren gick och det i princip meningslösa med skattenämnderna ledde fram till att dessa kom att avskaffas. En del protester framfördes under lagstiftningsarbetet. Dessa gällde framför allt lekmännens betydelse som representanter för allmänheten (en demokratifråga). Protesterna stod sig dock slätt mot önskemålet att förenkla och, inte minst, förbilliga beslutsförfarandet genom att låta skattetjänstemännen själva, på egen kammare, fatta beskattningsbesluten i stället. De lokala och länsvisa skattemyndigheterna hade då redan avskaffats och ersatts av den rikstäckande skatteorganet Skatteverket. Den nuvarande ordningen Det som nu gäller är att skattebetalarna ställs inför en ”gigantisk” beskattningsmyndighet – Skatteverket – med mycket stora resurser och att de tvistiga ärendena avgörs av enskilda skattetjänstmän och det alldeles oavsett hur svårt eller komplicerat ärendet är. Visserligen ska de svåra avgörandena hänskjutas till beslut av en skattetjänsteman, som anses som en ”särskilt kvalificerad beslutsfattare”, och det efter föredragning av den skattetjänsteman som har handlagt ärendet, men vilken betydelse detta förhållande har när det gäller förtroendet för Skattverkets beslutsfattande i de svåra fallen låter jag vara osagt. Skatteverkets rätt att fatta beslut i skatteärenden är vittgående, men det finns bland annat en sak verket inte får göra, och det är att fatta beslut med tillämpning av skatteflyktslagen. Vill verket att den lagen ska tillämpas, har verket att vända sig till förvaltningsrätt med en begäran härom. Ett bekymmer är att Skatteverket många gånger initierar ett skatteärende sent under den ordinarie omprövningsperioden, vilken som regel sträcker sig fram till utgången av det andra kalenderåret efter beskattningsåret. Det händer att till och med omfattande och komplicerade ärenden initieras först i september– oktober under det andra året, trots att verkets utredning kan ha pågått halvårsvis eller längre och skattebetalaren hållit de av verket angivna remisstiderna. Man kan till och med se fall där ett ärende hos Skatteverket har legat i träda under sommarperioden för att sedan, kanske först i september, få ”liv” med åtföljande korta svarstider för skattebetalarna. I synnerhet om ärendet är omfattande och kräver eget fortsatt utredningsarbete av skattebetalaren, är förfarandet inte acceptabelt. Vad som inte heller är acceptabelt är sådana fall, där Skatteverket skickar ut material till den skattskyldige i slutet av juni, det vill säga strax innan den ordinarie semesterperioden börjar för de allra flesta, med begäran om svar inom loppet av ett par veckor. Till följd av sådant beteende har många skattebetalare och deras skatterådgivare fått sina sommarsemestrar förstörda. Det som framförallt bidrar till irritationen är om Skatteverket haft ärendet hos sig ett bra tag innan det skickas ut på remiss. Brådskan i juni kan normalt inte uppfattas på annat sätt än att Skatteverket vill rensa bordet innan sommarsemstrarna börjar hos verket och sedan, när semestern är över, ta itu med skattebetalarens svar. Under senare år har jag dock ETT BEKYMMER ÄR ATT SKATTEVERKET MÅNGA GÅNGER INITIERAR ETT SKATTEÄRENDE SENT UNDER DEN ORDINARIE OMPRÖVNINGSPERIODEN, VILKEN SOM REGEL STRÄCKER SIG FRAM TILL UTGÅNGEN AV DET ANDRA KALENDERÅRET EFTER BESKATTNINGSÅRET. » 47