Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » DOMSTOLARNAS SKYLDIGHET ATT SE
TILL ATT BESKATTNINGSBESLUTEN STÅR I ÖVERENSSTÄMMELSE MED GÄLLANDE REGLER KAN INNEBÄRA ATT EN DOMSTOL FASTSTÄLLER SKATTEVERKETS BESLUT SOM SÅDANT, MEN PÅ HELT ANDRA SKÄL ÄN DE SOM MOTIVERADE BESLUTET IFRÅGA. kanske till och med högre krav, eller i vart fall andra krav, än vid tvister i allmän domstol, där tvistefrågan är ’öppen’ i den mening att det inte finns ett beslut åt något håll.” Rick fortsätter med att den ”partiskhet” som förvaltningsdomstolarna anklagas för delvis skulle kunna ha sin grund i ”att om beslutet inte ändras kan det kännas som att domstolen bara ’håller med’ Skatteverket och ställer sig på myndighetens sida”. Ytterligare en anledning ”till denna upplevda partiskhet” tror Rick mycket riktigt kan ligga i förvaltningsdomstolarnas domskrivningsteknik, det vill säga ”att domstolarna inte alltid utförligt redovisar detaljerade domskäl i de fall domstolarna delar Skatteverkets uppfattning i målet”. Nu behöver domskälen dock inte vara detaljerade. Det viktiga är att det som skrivs förklarar domstolens bedömning av omständigheter och bevisning. Detta är viktigare än att domstolen är ”detaljrik” i sitt skrivande. I sin ovan nämnda artikel lyfter också Jäderholm föredömligt fram domskrivningen som en viktig fråga när det gäller förtroendet för rättskipningen. Den kritik som framförs när det gäller domskrivningen är, som jag uppfattar det hela, att domstolarna alltför ofta inte tillräckligt öppet och tydligt redovisar hur man har bedömt skattebetalarens invändningar och åberopad bevisning. Det är exempelvis inte alls ovanligt att mycket av det som skattebetalaren har anfört och åberopat till stöd för sin uppfattning överhuvudtaget inte tas upp och bedöms i domskälen utan i stället enbart nämns i domens inledande avsnitt. Domskrivningen har dock, generellt sett, successivt blivit mycket bättre. Ett exempel härpå är att domstolarna numera överlag förefaller vara noga med att skriva in vem som har bevisbördan och vilket beviskrav som gäller. Det som skrivs om bevisreglerna får dock inget egentligt värde om inte det skrivna kopplas till en tydlig skriftlig redogörelse i domskälen för 50 hur bevisningen har värderats och bedömts. Även när det gäller domstolarnas motiveringar i rent rättsliga frågor är trenden positiv. Utan grundliga och begripliga förklaringar är det uppenbart att skattebetalarna kan uppleva situationen som att domstolen bara håller med Skatteverket. När det gäller domskrivningen finns det således en hel del att önska, vilket också kommer till klart uttryck i Demoskops undersökning. Som jag förstår det, så arbetar man på domstolarna med frågan, och som jag ser det, är domstolarna på rätt väg. Mycket återstår dock att göra. 5 DEN ”LÖMSKA” SAKPROCESSEN Förvaltningsdomstolarna är inte några myndigheter som i skatteärenden agerar på annat sätt än Skatteverket. Det ankommer nämligen på domstolarna, likaväl som det ankommer på Skatteverket, att se till att beskattningsbesluten står i överensstämmelse med gällande regler och principer. Ett tidigare regeringsråd uttryckte saken på det sättet att ”egentligen är domstolarna vid hanteringen av skattetvister ingenting annat än beskattningsmyndigheter”. Domstolarnas skyldighet att se till att beskattningsbesluten står i överensstämmelse med gällande regler kan innebära att en domstol fastställer Skatteverkets beslut som sådant, det vill säga beloppsmässigt (reformatio in pejus gäller), men på helt andra skäl än de som motiverade beslutet ifråga. Verkets beslutsmotivering underkänns, men beskattningsutfallet står fast! Den enda formella begränsning som i här aktuellt avseende finns är att domstolen inte får ändra ”saken”. I sådana fall där domstolen inte anser sig kunna acceptera Skatteverkets beslutskäl, men väl själva beskattningsbeslutet, är det viktigt att parterna bereds tillfälle att yttra sig över den ”väg” som domstolen överväger att slå in på. Det är emellertid långtifrån givet att så sker. Alldeles oavsett om domstolen till parterna sänder ut eller inte sänder ut sina ”funderingar” för eventuella synpunkter, är risken alldeles uppbar att förfarandet ses som partiskt till Skatteverkets fördel i alla fall där domstolens nya sätt att se på frågan leder till att skattebetalarens överklagande avslås. Så länge som domstolen dömer inom ramen för den initierade sakfrågan gör domstolen inte något formellt fel när man avslår skattebetalarens överklagande på annan grund eller med hjälp av andra motiveringar än de som Skatteverket lade till grund för det överklagade beslutet. Ordningen har dock den odiskutabla nackdelen att vederbörande skattebetalare lätt uppfattar domstolen som ett hjälporgan till Skatteverket. Skatteverket lyckades inte ”få ihop det”, men med hjälp av domstolen gick det ändå verkets väg. 6 RÄTTEN ATT HÖRA VITTNEN Enligt regelverket får part inte höras som vittne. En sak som lätt kan uppfattas som att lagstiftaren huldar mer om statens skatteintressen än skattebetalarnas är att skattebetalarna inte äger få höra Skatteverkets utredande personal som vittnen, och det även om det i sak framstår som befogat att höra vederbörande om dennes iakttagelser under sitt utredningsarbete. Enligt min uppfattning är denna ordning olycklig. Att det förhåller sig sålunda har nyligen bekräftats i ett kammarrättsavgörande. Kammarrätten fastställde förvaltningsrättens beslut om att en person inom Skatteverket som hade genomfört diverse utredningsarbete inte fick höras. Skälet härför angavs vara att vederbörande är att se som företrädare för Skatteverket och därmed som företrädare för en av parterna i målet. Detta ansågs gälla oaktat det förhållandet att personen ifråga inte hade skrivit på vare sig något beslut eller någon inlaga upprättad av Skatteverket i den aktuella processen. Det gällde vidare oavsett vilka formella förordnanden som fanns. ADVOKATEN NR 3 • 2020