Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK Det är dock inte givet att bestä
mmelserna ska tolkas på det sättet, att vittnesförhör med Skatteverkets utredande personal inte är tillåtet. Ulrik von Essen har i sin bok Förvaltningsprocesslagen med mera: En kommentar (Wolters Kluwer, Gula biblioteket, 7:e upplagan) ställt frågan om ingen representant för Skatteverket kan vittna. Han besvarar frågan med följande: ”Det finns exempel på underrättspraxis med den innebörden, men rättsläget får anses vara oklart.” Trots detta uttalande och trots att det inte förefaller finnas något avgörande i frågan från Högsta förvaltningsdomstolen angav Skatteverket i målet, som resulterade i det ovan angivna kammarrättsbeslutet, att det var givet att inte heller kammarrätten skulle tilllåta vittnesförhöret ”med hänsyn till till den praxis som gäller på området”. Vilken praxis som Skatteverket åsyftar angavs inte. Ej heller anges någon praxis i vare sig förvaltningsrättens eller kammarrättens beslut. När det gäller rättsläget så kan jag tillägga att jag i ett kammarrättsärende fick höra utredande personal som vittne. Först sade kammarrätten ”nej”, men efter det att jag hade protesterat häremot blev svaret ”ja”. Jag fick samtidigt den informationen, att den muntliga förhandlingen skulle börja med vittnesförhöret ifråga. Det blev en konstig ordning. Hursomhelst, så förefaller rättsläget, även om Skatteverket och den kammarrätt som fattade beslut i det ovan angivna ärendet anser motsatsen, vara oklart. Något behöver göras åt saken, så att verkets utredande personal kan höras som vittnen. Att få upp frågan för prövning av Högsta förvaltningsdomstolen vore önskvärt. Svårigheten är dock att få fram ett mål som är lämpligt för ändamålet. 7 DOMARNAS KUNSKAPER NÄR DET GÄLLER DEN MATERIELLA SKATTELAGSTIFTNINGEN En viktig fråga när det gäller förtroendet för domstolarna är den att parterna många gånger har bättre ADVOKATEN NR 3 • 2020 materiella kunskaper i skatterätt än vad domarna har. Det finns naturligtvis en hel del undantag härifrån. Kunskapsskillnaden är något man på domstolarna är medveten om och försöker reducera bland annat genom utbildningsinsatser. Den kunskapsskillnad som finns understryker det viktiga i att Skatteverket, liksom skattebetalarna och deras ombud, i vart fall i komplicerade tvister, förser domstolen med ordentliga rättsutredningar, och när så erfordras också tydliga ekonomiska beräkningar. Ett exempel på det förstnämnda gäller EUrättens betydelse i skattemål, kanske särskilt på mervärdesskatteområdet. Ett exempel på det andra är hur rörelsemarginaler har beräknats när de ingår i ett underlag för att beräkna exempelvis internpriser. När det gäller förvaltningsdomstolarnas förmåga att hantera svåra skatterättsliga frågor har jag noterat att Rick i sin artikel i Svensk Skattetidning har angivit att domare fortfarande till stor del är ”generalister”, dock ”med den gemensamma nämnaren att alla är erkänt mycket skickliga jurister” (s. 352). Nu är det dock inte så enkelt som att det skulle räcka med att alla domare är erkänt skickliga jurister, ty även mycket skickliga jurister behöver vidareutbildning. Eftersom domarna har att arbeta också med många andra slag av tvister än skattetvister – det är nog till och med så att merparten av de ärenden som en domare hanterar vanligtvis gäller annat än skatt – är det naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt, för andra än vissa domare att låta sin vidareutbildning fokusera mot den materiella skatterätten. Detta måste vi som arbetar med skattetvister ha förståelse för. Förhållandet påverkar dock lätt tilltron till domstolarnas hantering av skattemål. Att hålla sig ajour på skatteområdet kräver mycket tid. Det går definitivt inte att hantera behovet av vidareutbildning på det sätt som en domare för några år sedan ilsket sade till mig, då jag föreläste för ett antal domare vid förvaltningsrätter och kammarrätter: ”Du ska veta att vi lär oss allt vi behöver kunna i det dagliga arbetet. Varje ärende ger oss ny kunskap. Vi behöver inte mer.” Det är naturligtvis korrekt, att ny kunskap erhålls i det dagliga arbetet. Det vederbörande inte förstod var poängen med att försöka vara i takt med tiden och således genom vidareutbildning få klart för sig vad som ”händer” på skatteområdet, i vart fall i stort (alla skattemål som domstolarna hanterar gäller ju ”gamla” beskattningsår). Det skulle förvåna mig mycket om någon domare uttryckte sig på samma sätt i dag. 8 RÄTTEN TILL ERSÄTTNING FÖR KOSTNADER I SKATTETVISTER Att få hjälp i en skattetvist kostar. Ibland väldigt mycket. I vissa situationer har skattebetalarna dock rätt att få ersättning från staten för i tvisten havda kostnader inte bara för anlitat ombud utan också för anlitat biträde, utredning eller annat som skattebetalaren skäligen behövt för att ta tillvara sin rätt i tvisten. Beslut härom fattas efter ansökan från skattebetalaren av Skatteverket för sådana kostnader som uppkommit när tvisten handlades av verket och av förvaltningsdomstol till den del som kostnaderna uppkommit när tvisten handlades där. För att få ersättning i skattetvister för anlitat ombud eller biträde måste i normalfallen två grundläggande villkor vara uppfyllda. Det första är att skattebetalaren har varit i behov av hjälp. Det andra är att han fått helt eller delvis bifall till sina yrkanden. Även om det första villkoret är uppfyllt, har såväl Skatteverket som domstolarna emellertid mer eller mindre regelbundet inte bifallit framställda ersättningsanspråk för anlitat ombud eller anlitat biträde fullt ut. Skälen härför har varierat, men förefaller oftast ha varit att ombudet/biträdet har ansetts ha arbetat för mycket i ärendet, att timarvodet varit för högt eller att ingiven arbetsredogörelse varit bristfällig. Mycket sällan har det lämnats några EN VIKTIG FRÅGA NÄR DET GÄLLER FÖRTROENDET FÖR DOMSTOLARNA ÄR DEN ATT PARTERNA MÅNGA GÅNGER HAR BÄTTRE MATERIELLA KUNSKAPER I SKATTERÄTT ÄN VAD DOMARNA HAR. » 51