Nöjesnytt Växjö 1
tokiga hästar ben rector Crazy Horse gjorde sig e
n gång ett namn som legendariskt av-och-på-kompband till Neil Young, på några av hans bästa skivor. Därför är det lätt att glömma att de faktiskt släppt ett av tidernas bästa gubbrockplattor, nämligen den självbetitlade debuten från 1971. Den självförbrännande gitarristen och frontfiguren Danny Whitten (som Neil skrev The Needle And The Damage Done om) dog 1972 av en överdos, men hans insatser på Crazy Horse kommer att leva för alltid i låtar som Look at All the Things, Downtown och, inte minst I Don’t Wanna Talk About It, som både Rod Stewart och Everything But the Girl sedermera fick hits med. Multibegåvningen Ben Rector har släppt skivor sedan 2008, men det var först i år jag upptäckte honom med 2018 års Magic. Det här är, precis som i fallet med Valerie June, musik som man kan välja att se på två sätt. Antingen tycker man det är glättig, kommersiell smörja, eller så imponeras man av både hantverk, uppfinningsrikedom och, vad som åtminstone jag tolkar som ett uppriktigt försök att beröra. Det är måhända lite sökt rent textmässigt ibland, men melodierna är alltid förstklassiga och produktionen är inget annat än fantastisk. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. besjälade bobby & jehnny Foto: Frankie Norstad moby med celebert besök Moby, den gamle flinten, behöver inte direkt jobba för brödfödan med tanke på de miljontals album han sålt. Och trots att storhetstiden från 1990-talet för länge sedan är över fortsätter han att utforska och tänja på musikaliska gränser. Senaste singeln The Lonely Night är en orkestrerad, mörk ballad som gästas av två av musikhistoriens mest härjade röster, Mark Lanegan (Screaming Trees) och Kris Kristofferson. Och även om låten i sig kanske inte är något mästerverk blir det avtryck dessa två ikoner sätter på den ändå så slående att det är svårt att glömma den. När Bobby Gillespie från Primal Scream har slagit sina påsar ihop med sångerskan Jehnny Beth från Savages för ett helt album, betitlat Utopian Ashes. Enligt förhandsrapporterna är det en skiva som ”utforskar känslor av förlust, misskommunikation och den känslomässiga bergoch dalbana som ett gift par går igenom när man inser att förhållandet är på väg att ta slut”. Pust och stön, tänker man. Men, av första singeln Remember When We Were Lovers kan plattan bli en riktig rysare. Låten för tankarna både till Gram Parsons och Emmylou Harris största stunder tillsammans, som till Primal Screams vackraste stunder och är i all väsentlighet en modern soulballad med moderna förtecken. Vansinnigt, vanvettigt bra är det i alla fall. london grammar en röst att älska eller hata Grammar, och hon är sjukt cool, bara så ni vet. 2013 medverkade de på Help Lose My Mind, som finns på Disclosures mästerverk Settle och sedan dess har de släppt tre egna album, varav det senaste, Californian Soil är det överlägset bästa. Grunden ligger i den elektroniska popen som britterna alltid är så bra på, men här har de amerikanska influenserna letat sig in i både melodier och sound, något som bandet bara enligt undertecknad enbart vunnit på. Titellåten, Lord It’s A Feeling och singeln Baby, It’s You är stor, stor popmusik. Det är alltid spännande med säregna röster, men lika ofta kan de fungera som en vattendelare för publiken. Vissa hatar somliga röster, andra älskar dem, och jag tror att Valerie June faller inom just antingen-eller-kategorin. Själv älskar jag det där skeva, nasala och lite raspiga uttrycket, som rymmer så mycket smärta, kärlek och hopp. På The Moon And Stars: Prescriptions For Dreamers ryms stora delar av den amerikanska musikskatten, där gränsen mellan soul, gospel, country, bluegrass och gud vet vad suddas ut och bildar en enda himlastormande enhet. Ett av årets starkaste album är här.