KIA STORY 1
När vi hämtat ut hyrbilen från flygplatsen och bl
inkat höger ut från parkeringen inser vi att, just ja, det är ju vänstertrafik. Man skulle blinkat vänster. Så då gör man det. Någon tutar. Vi vinkar. För vi är ju glada. Såklart. Vem skulle inte vara det när det väntar några dagars rullande runt i ett svindlande vackert landskap som andas whisky och golf och befolkas av människor som låter precis så där trevliga som skottar gör på film? Något som inte är så konstigt. Det är ju i Skottland vi är. Trafiken är lugn. Möjligen beroende på många fartkameror. Bland annat fartkameror som mäter snitthastigheten under en viss sträcka, vilket som svensk är lite ovant och förvirrande. Men, menar brittiska trafikmyndigheter, är det bra för att få ner hastigheten – och därmed antalet olyckor. Och låg hastighet är ju bra eftersom man gärna vill titta sig omkring när man kör. För att köra bil i Skottland är som att köra runt i ett vykort. Stora vägar som M 80 och M90 är vackra men de magiska vyerna dyker upp när man vikt in på småvägar, passerat små broar, svängt runt kurvor … Man pekar och tittar och häpnar och, om en fotograf sitter vid sidan, stannar man dessutom. Hela tiden. JA, BILDERNA I det här reportaget talar väl sitt tydliga språk. Kan ett land vara fotogeniskt så är Skottland det. Vi läser skyltar och kartor och pratar i bilen om skämtet att alla i Göteborg heter Glenn och konstaterar att i Skottland heter inte alla Glenn. Där heter allt Glen. Glenfiddich, Gleneagles, Glendronach, 28 KIASTORY 1/2016 Glenmorangie, Glenbervie, Glenfinnan … Något som knappast har att göra med att fotbollsbacken Glenn Hysén en gång var aktuell för Glasgowlaget Celtic utan troligen beror på att Glen är gaeliska för dal eller plats. Lätt förvirrande är det i alla fall och därför befriande att parkera bilen i Glen-fria Inverness. Porten till Highlands som staden kallar sig, där den ligger där floden Ness mynnar ut i havsviken Moray Firth. Highlands är stort. Riktigt hur stort vet ingen. Menar man kommunen Highland – eller A’Ghàidhealtachd som det svåruttalat heter på gaeliska – eller provinsen eller helt enkelt hela området? Mel Gibson krigade sig fram i Highlands i rutig kilt i filmen Braveheart på 90-talet och belönades med Oscar för det – och drog samtidigt i gång en turistboom på skotska höglandet. Eftersom namnet klingar bra turistmässigt vill många samhällen tillhöra Highlands. EFTERSOM NAMNET KLINGAR bra turistmässigt vill många samhällen tillhöra Highlands. Ungefär som många orter i Skåne gärna vill höra till Österlen och småbyar i Jämtland alltid ligger i, eller nästan i, Åre. Det är liksom bra för huspriser och annat. Får mäklare bestämma är ju mer eller mindre allt söder om Jönköping numera Österlennära. Och allt norr om Edinburgh är nära Highlands. Definitivt är Inverness det – men för att komplicera det geografiska ytterligare så är det en av få städer i världen som saknar lagstadgade stadsgränser. Nej, fråga inte varför. I ett område där kilt är högtidsdräkt för män kör man gärna sitt eget race och nyligen var det nära att Skottland skulle ha gjort det även på pappret. Vid folkomröstningen om Skottlands självständighet 2014 röstade 55 procent för att stanna kvar i Storbritannien medan 45 procent ville bilda ett eget självständigt land. Som turist bor man i slott, på hotell eller Bed & Breakfast. Alternativen är oändliga och problemet är egentligen att välja. För i Skottland vill man alltid stanna där man är ”för det är ju så vackert” men samtidigt åka vidare ”för det kan ju vara ännu vackrare i nästa by”. Vi rullar västerut längs floden Ness och kommer snart till Loch Ness, sjön där Loch Ness-odjuret finns eller inte finns. Frågar man Steve Feltham, 52, finns odjuret där. Feltham gav upp flickvän, hus och jobb och började jaga det den 19 juni 1991 och är still going strong från sin husvagn vid stranden. ANDRA MAN FRÅGAR ler mest mystiskt. Nessie, som odjuret kallas, är bra för affärerna.