MIN HUND Joakim Karlsson tar emot i tjänstebostad
en intill godset Skabersjö. Han gör sitt sjunde år som viltförvaltare här, ett drömyrke när man är i Joakims kläder. – Det var helt självklart att jag skulle bli viltmästare, säger han och berättar att den begränsade arbetsmarknaden för utbildande viltmästare fick hans pappa att konstatera att den som valde en sån bana antingen hade det medfött eller var dum. – Och jag har det inte medfött, säger han och flinar. ”En wachtelhund ska jobba med näsan och vara självständig” Joakim trivs med sitt yrkesval. Trots att utbildningen var ganska tufft och att arbetet är slitsamt samt tar mycket tid. Att lägga 150 procent på jobbet skulle inte vara svårt alls, enligt Joakim. Som viltförvaltare är han en av två heltidsanställda som ansvarar för viltförvaltningen på godsets 3.000 hektar. Joakim ägnar sig åt någon form av jakt varje dag, en omkring en tredjedel av den totala jakten på godset säljs, resten sker i viltvårdande syfte. Cirka två dagar i veckan är han involverad på andra ställen, då ofta som hundförare. – Jag använder hundarna som arbetsredskap, till fasaner, på eftersök eller om jag är ute med chefen och skjuter änder då tar jag med mina egna. Joakim har tre egna wachtelhundar, sexårige Sippolas Ligisten, Ballen kallad, Katzenbeizzer Lucas, tre år och Katzenbeizzer Nemesis, ett år som till vardags lystrar till namnet Nemi. En fjärde är på gång att hämtas från Tyskland. – Jag letar mycket hund i Tyskland, konstaterar han. Det beror något oväntat på att rasen inte är så stor i Tyskland, där det främst är skogsförvaltarna som nyttjar wachteln. –– Hundarna i Tyskland är ofta mer meriterade, avelsbasen är inte mycket större än den svenska men vi vet mer