Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö Fiddes Nattbok
MÅNADENS PROFIL ZANA CANPOLAT Text: Ola Karlsson
Foto: Martina Wärenfeldt/MStudio För Zana Canpolat existerar inte ordet misslyckande. Om någonting inte fungerar som man tänkt får man lägga det till sina erfarenheter och lära sig något och man får aldrig vara rädd för att testa nya grejer. Det är därför hans motto är ”varför inte?” och även därför han hela tiden letar upp nya projekt, nu senast att ta över Harrys i Växjö. Zanas drivkraft och oerhörda engagemang, både för restaurangbranschen och för invandrarnas situation i Sverige idag blir väldigt tydliga när man sätter sig ner och pratar med honom stund, då han på felfri svenska och lågmäld humor berättar om sig själv och sitt liv. Zana Canpolat kom till Sverige vid tio års ålder, som flykting från Kurdistan (i det här fallet Turkiet) 1987, tillsammans med sin mamma, farmor och fyra syskon. Hans pappa hade då varit i landet i två år redan efter att ha undflytt tortyr och Zana minns väldigt tydligt den första kontakten med det nya hemlandet. –Vi kom till Sverige i november och var klädda i t-shirt och shorts. Innan vi klev av sa mamma till oss att klä på oss varmare kläder och vi kunde inte förstå varför. Vi hade ju bara flugit i någon timme, hur stor skillnad kunde det vara? Så öppnades dörrarna och det var så jävla mycket snö! Jag hade inte sett min pappa på två år, men när han tog emot oss kramade jag om honom och sa: ”Kul att se dig, nu kan du köpa en biljett tillbaka hem, för här stannar jag inte!” (skratt). Det var en minst sagt annorlunda upplevelse. Zana och familjen, totalt åtta personer, blev inhyst i en etta i Skövde under sex månader. De första dagarna vägrade Zana och hans syskon att gå utanför dörren, tills föräldrarna helt sonika slängde ut dem. Så småningom fick man en större lägenhet och Zana började skolan, något som han verkligen gillade. –Vi gick i någonting som kallades förberedelseskola och det var helt fantastiskt, med lärare som verkligen brann för sin sak. ”NÄR JAG BÖRJADE DEN VANLIGA SKOLAN KOM JAG SNABBT IN I GEMENSKAPEN, FICK MÅNGA SVENSKA KOMPISAR OCH JAG LÄRDE MIG I PRINCIP FLYTANDE SVENSKA PÅ ETT HALVÅR.” Det var annorlunda på den tiden, då fanns det verkligen integration i Sverige. Det här landet har förändrats drastiskt på den punkten och inte till det bättre. Vid den här tidpunkten hade Zanas pappa, helt utan tidigare erfarenhet, startat en pizzeria i Vrigstad (!) och rörelsen blev snart ett familjeföretag, där Zana var starkt involverad. Han spenderade många timmar med att pendla de 16 milen med buss till Vrigstad för att kunna hjälpa till i restaurangen och det var här han lade grunderna till sitt yrkeskunnande. Trots att Zana tidigt funnit sig till rätta i det svenska samhället stötte han på mycket rasism och förvandlades snart till en väldigt arg, ung man. ”JAG VAR ARG PÅ ALLTOCH ALLA OCH HAMNADE I DÅLIGT SÄLLSKAPDÄR ETT TAG”. Men så småningom insåg jag, eller kanske framför allt pappa, att jag var inne på fel spår, så han lurade bort oss från Skövde och vi flyttade till Emmaboda. Det är jag tacksam för idag. Så, vid 16 års ålder fick Zana ansvar för en av familjens restauranger, i Ålem, och den drev han fram till han blev 20 och då ledsnade helt. Han bestämde sig för att plugga och hamnade på Växjö Universitets dataingenjörsutbildning. Han kunde dock inte släppa branschen helt utan drev under den här tiden en vägkrog i Norrhult, samtidigt som han pluggade på heltid. Hans examen sammanföll dock med IT-kraschen och han stod då, vid 24 års ålder vid ett vägskäl, med två möjligheter: –Antingen kunde jag fortsätta vara arg och tycka synd om mig själv, eller så kunde jag ge mig in i den bransch jag kunde. Således köpte Zana restaurang Lanterna i Växjö. Och det är egentligen här det nya kapitlet om Zana Canpolat börjar; det kapitel som handlar om en ung invandrarkille som aldrig ger upp, som alltid tar vara på en möjlighet när han ser den och som älskar sitt nya hemland. –Det finns ett ögonblick i mitt liv som jag tänker ofta på, säger Zana. Jag stod vid en mack och skulle tanka när det kommer två invandrartjejer på moped, också för att tanka. De står där länge och verkar inte veta hur de ska göra. Till sist frågar de mig om jag kan hjälpa dem, vilket jag gör. Efteråt säger jag: ”men
Nöjesnytt Växjö Trend
Nöjesnytt Växjö Studentliv
Nöjesnytt Växjö Notiser
Nöjesnytt Växjö Digilistan
Nöjesnytt Växjö Serier