En av Tommys jaktgäster har fått korn på en ripa.
MIN JAKTHISTORIA ”Hundra meter från där jag står släpper han ner ripan!” D etta hände i fjol eller förfjol, berättar Tommy Holmberg som Jaguarmagasinet fångar när han sitter på skotern någonstans mellan Västerfjäll och Jokkmokk. Solen sken dagen innan så Tommy kunde inte låta bli att ge sig iväg ut för lite tjäderjakt. Idag är vädergudarna inte lika välvilligt inställda. Det blåser, han har bakhalt, är två mil från jaktstugan och tjädrarna, ja, de lyser med sin frånvaro. Det har blivit en och annan säljjakt för ripa de senaste åren. Tommy och två av hans guider var ute för att jaga, filma och fotografera när de hittade flera hundra fjällripor. – Vi sköt de vi ville ha. Men en riprackare jag sköt föll jäkligt brant och den rullade inte ner utan fastnade på en klippa. Jag höll på i säkert fyrtio minuter för att försök få tag på den med livet som insats. Till sist fick Tommy ge sig, den här ripan skulle han inte få tag i. Lite småsur återvände han till skotern, packade ner geväret och tog en snus. – Då ser jag ett gäng korpar där jag hade varit. En av dem dyker ner, plockar upp ripan och flyger mot mig. Hundra meter från där jag står släpper han ner ripan som fortfarande lever. Jag plockar fram geväret och skjuter den! Ripjakterna är något svårsålda, men brukar vara en lättsam jakt. De delar in sig i jaktlag, två jägare per guide. – Vi använder finkalibriga vapen, .22 long rifle eller hornet, dem får man ta med sig på skoterkälken. Det vi letar efter är barmark, där snön blåst bort så fjällriporna kan beta. Det händer också att vi jagar dalripa i fjällbjörksregionen. Då behövs skidor, det gör det inte på fjället, där använder vi snöskor, broddar eller till och med stegjärn. Det är ofta isigt och brant där fjällriporna håller till. 80