Advokaten 1
Advokatdagarna Percy Barnevik visar ledarvägen Pe
rcy Barnevik ger sin syn på ledarskap, advokater och det som han brinner för – projektet Hand in Hand. P ercy Barnevik har tydliga åsikter om ledarskap. Några centrala delar handlar om hans tro på decentralisering, delegering och en stor tro på individens inneboende styrka. Att frigöra den inre potentialen gäller också i hög grad på ledarplanet. På 1970 och 1980talen gällde det att dela upp de dinosaurieliknande centraliserade företagen som till exempel ASEA och Sandvik i mindre, flexibla enheter. Huvudkontoren drogs ner med 90 procent. När tusentals människor försvann från huvudkontoren försvann inte bara kostnader utan också personal som, enligt Percy Barnevik, störde de arbetande människorna Advokaten Nr 9 • 2013 ute på divisionerna med att begära onödiga rapporter och liknande. När ABB hade 220 000 anställda delade han upp koncernen i 1 200 bolag med 1 200 vd:ar. I sin tur var bolagen uppdelade i divisioner. Detta innebar 30 000 ledare. – Tänk hur mycket kraft som frigjordes när denna armé av chefer fick ökad frihet att ta initiativ och ta beslut, i stället för att vara blockerade av centralisering och instruktioner. För att stimulera initiativ och risktagande i ledarskiftet är det också viktigt att skapa en miljö där misstag accepteras. Percy brukade säga att det bästa var att ta ett initiativ och göra rätt. Det Percy Barnevik var en av huvudtalarna på Advokatdagarna. I samband med hans medverkan fick tidskriften Advokaten möjlighet att göra en intervju med honom. näst bästa var att ta ett initiativ och göra fel. Det enda oacceptabla beteendet var passivitet. – Mina medarbetare brukade förkorta budskapet till ”Gör vad fan som helst, bara du gör någonting”. UPPVÄXTEN Enligt Percy själv borde han fått med sig en måttfullhet från den schartauanska kyrkliga miljön i Bohuslän som han växte upp i. Redan i söndagsskolan inpräntades att ”jag inte skulle tro att jag var någonting”. Men de gudsorden fastnade inte på honom. I stället reagerade han tvärtom. – Jag trodde jag var någonting och 39 »