Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren ANNE RAMBERG Om presse
tik och bristande lojalitet EN MODERAT RIKSDAGSMAN blev tidigare under hösten delgiven misstanke om sexuellt ofredande. Han namngavs i media och tvingades ta ”time out”. Dessförinnan hade riksdagsmannen, efter att ha blivit upplyst om anmälan, meddelat att han inte skulle ställa upp i nästa års riksdagsval. Medias uppmärksamhet runt förundersökningen och misstankarna var stor. Inte bara namn, utan även bild publicerades. Efter cirka två veckor kom åklagarens beslut. Förundersökningen lades ner. Det beslutet renderade mindre mediebevakning, även om Expressen hade en längre intervju med riksdagsmannen. Anmälaren, en yngre kvinna får det förmodas, eftersom hon uppges vara medlem i ungdomsförbundet, förblev anonym. Att inte publicera namn och bild på det föregivna offret är givetvis klokt och i överensstämmelse med god publicistik sed. Men vad med behandlingen av den föregivne gärningsmannen. Riksdagsmannens karriär är redan ett minne blott. Så också allmänhetens bild av vad som egentligen skedde. Ingen fick veta om det fanns någon grund för anmälan från den kvinnliga partikollegan. Åklagaren talade säkert på goda grunder om bevissvårigheter. Men devisen ingen rök utan eld är alltid bekväm att ta till för dem som gottar sig i skvaller och andras olycka. Mindre behaglig är den falska devisen för den som är utpekad, och för dennes anhöriga. Frågan om namnpublicering har under lång tid varit en källa till debatt. Konsekvenserna av att namnpublicera, liksom följderna av att avstå från namnpublicering, är ofta svårbedömda. Ibland kan underlåtenheten att namnpublicera också leda till oönskade effekter genom att rykten tillåts florera fritt. Rykten som när namnet publicerats redan hänger som en våt filt över den utpekade. När är då namnpublicering motiverad? Den omständigheten att den utpekade personen är riksdagsman kan inte ensam vara avgörande för frågan om namnpublicering ska äga rum. Även offentliga personer ska givetvis åtnjuta pressetiskt skydd. Att media i detta fall medvetet eller omedvetet bidrog till att riksdagsmannens chans att nomineras till riksdagen inför nästa val omintetgjordes förtjänar en tanke. Anmälan gavs in några dagar före det att nomineringarna skulle göras. Riksdagsmannen drog till följd av uppmärksamheten slutsatsen att han inte kunde ställa upp. Två veckor efter att anmälan gavs in lades förundersök4 ningen ner. Nomineringstidpunkten var över och riksdagsledamotens framtida riksdagskarriär bortblåst. Jag har givetvis ingen som helst uppfattning i skuldfrågan. Jag var inte där och jag känner ingen av de inblandade. Inte desto mindre inställer sig en obehaglig känsla av att media kan ha använts i politiskt betingat skandaliseringssyfte. Särskilt goda möjligheter till sådant agerande föreligger när det handlar om anklagelse med sexuella förtecken. Då öppnas dammluckorna. Om oskuldspresumtion och mänsklig medkänsla är det då inte tal. Det finns en tendens att offentliga personer inte bara ska tåla en mer närgången granskning, utan också att de i princip inte ska omfattas av de pressetiska skyddsreglerna. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson verkar till exempel vara av uppfattningen att det endast är delar av mänskligheten, nämligen den del som Mattsson väljer att inkludera i begreppet ”allmänheten”, som ska komma i åtnjutande av skydd av de pressetiska uppförandereglerna. Det är en ytterst anmärkningsvärd hållning till det pressetiska ansvaret. Och farlig. Såväl etiska regler som lagstiftning ska uppenbart gälla lika för alla. Detta är en av hörnstenarna i ett rättssamhälle. Den pressetiska självregleringen syftar ju bland annat till att hålla lagstiftaren borta. En försvarsargumentation som svensk press framgångsrikt odlat. Allt i förhoppning om att inskränkningar i de mediala privilegierna ska kunna undvikas. Även om jag delar den ambitionen, är och skall inte tryckfriheten vara oinskränkt. Argumentationen från media förefaller inte sällan vila i utgångspunkten att yttrandefriheten är obegränsad. Så är det inte. Man får, som alla vet, inte skriva och trycka vad som helst. Det är inte fritt fram att ta heder och ära av människor. Alla yttranden är inte godtagbara. Yttrandefriheten måste således utövas under ansvar. HITINTILLS HAR DET PRESSETISKA systemet i huvudsak fungerat väl, även om ribban för vad som faktiskt publiceras när det gäller enskilda personer nog har sänkts betydligt under senare år. Ett självsanerande system, som det pressetiska, bygger på lojalitet från media. Det förutsätter att kontrollsubjekten lojalt följer PO:s och PON:s avgöranden. Det är precis med yttrandefrihet som med övriga mänskliga rättigheter. Man kan Advokaten Nr 9 • 2013