Advokaten 1
inte ”pick and choose”. De gäller lika för alla,
också för en riksdagsman, en drottning, en sångerska och en programledare i radio. (För säkerhets skull anger jag här att jag känner Sveriges drottning. Annars är risken att fokus förskjuts till frågan om varför jag inte upplyst läsaren om detta – de vanliga osaklighetstricksen med andra ord.) PON:s viktigaste uppgift är att tala om vad som är god etik på området. Jag vill påstå att denna normativa uppgift är minst lika viktig, som att utdela en påföljd. PO:s och PON:s uttalanden ska utgöra vägledning för redaktioner inför publiceringar. Så fungerar också Advokatsamfundets disciplinnämnd (som till skillnad från PON är reglerad i lag). Disciplinnämndens främsta uppgift är att tala om vad som är god advokatsed. Ledamöterna ska kunna luta sig mot tidigare avgöranden och utifrån dem fatta beslut i svåra etiska frågor. Disciplinnämndens beslut i principiella frågor, liksom styrelsens vägledande uttalanden, måste följas. Även om advokatbyråerna inte skulle gilla ett visst avgörande är det fullständigt uteslutet att en eller flera advokatbyråer skulle ta sig för att obstruera ett uttalande eller ett avgörande genom att meddela att man inte avser att följa det. En annan sak är att man kan argumentera för motsatt ståndpunkt eller en ändring i regelverket. Det är inte samma sak som att vägra följa ett utslag. DET ÄR DÄRFÖR ANMÄRKNINGSVÄRT att Expressen ånyo medvetet utmanar systemet genom att hota med att inte följa PON:s avgörande i fråga om ”förbudet” mot att publicera anmälningar till PO och PON. Advokatsamfundet tillämpar samma princip som PO/PON gör, genom att inte offentliggöra anmälningar mot advokat. Denna regel är inte tillkommen för att skydda advokaterna. Regeln motiveras av att vi vill försäkra oss om att klienterna fortsätter att våga anmäla advokater som åsidosatt sina förpliktelser, utan att riskera att de parallellt med nämndens prövning ska behöva läsa i tidningen att en anmälan gjorts. Det kallas för ”fair play”. Expressen har i nutid även utmärkt sig på annat sätt än att strunta i de pressetiska reglerna. Så skedde när man under lång tid tog sig för att bojkotta den förra pressombudsmannen, Yrsa Stenius. Man vägrade att ha med henne att göra och underlät att till PO yttra sig över anmälningar mot tidningen. Expressens fria förhållningssätt till den pressetiska självregleringens fordringar är inte unikt i den svenska medievärlden. Ty man understöds i detta även av andra Bonnierägda tidningar. Således har Sydsvenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Dagens industri alla valt att sabotera det pressetiska systemet genom att vägra att lojalt bidra till finansieringen av detsamma. Denna utmanande attityd är liktydig med att be lagstiftaren att ingripa. Tidningarnas hållning i denna fråga är förvånande också därför att DN:s chefredakAdvokaten Nr 9 • 2013 ”Såväl etiska regler som lagstiftning ska uppenbart gälla lika för alla. Detta är en av hörnstenarna i ett rättssamhälle. Den pressetiska självregleringen syftar ju bland annat till att hålla lagstiftaren borta.” tör, Peter Wolodarski, synes vilja göra rätt för sig och framstår som en lojal anhängare av god pressetik. Familjen Bonnier (som jag för säkerhets skull nämner att jag också känner väl) är Sveriges mäktigaste mediefamilj. Bonniers, liksom andra medieföretag, önskar uppbära statliga bidrag i form av presstöd med mera. Detta till trots, synes verksamheten lida av betydande ekonomiska problem. Inte heller detta är ovanligt när det gäller tidningar. Branschen har länge befunnit sig i kris med åtföljande nedskärningar av redaktioner runt om i landet, besparingar som tydligt återspeglas i det redaktionella urvalet, liksom i bristen på analys. Om bristande lönsamhet ska legitimera att det pressetiska systemet undergrävs är detta emellertid allvarligt. Det är nämligen alltid en risk förenad med att få en illa avlönad journalistkår som dessutom arbetar med otillräckliga resurser. Detsamma gäller de advokater som arbetar under knappa förhållanden (ty sådana finns). Faran är då att benägenheten att bortse från ”olönsamma” etiska grundprinciper tilltar. Därmed hotas oberoendet. Och oberoende journalister är en grundval i en demokratisk rättsstat. JAG TYCKER AV BLAND ANNAT dessa skäl att det är egendomligt att tre av Sveriges ledande dagstidningar genom att lämna Tidningsutgivarna och de skyldigheter som det medlemskapet förpliktar till agerar så att man undergräver tilltron till det pressetiska systemet. Att likt allmosor erbjuda sig att bidra till del av kostnaderna är inte godtagbart. Det avslöjar en allvarlig brist på lojalitet mot det pressetiska systemet och, tycks det mig, en bristande förståelse för vad som står på spel. Det är egensinnigt och kortsiktigt. Reformförslag lika dem som fördes fram i den Levesonska utredningen i England kan även komma att bli verklighet hos oss. Och systemets sabotörer vill väl ingen bli. Eller? Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 5