Advokaten 1
Debatt Förmågan att dra slutsatser Justitierådet
Göran Lambertz skriver med anledning av advokat Svante Thorsells debattinlägg om domstolarna som dömde Thomas Quick. Advokaten 8/2013. A dvokaten Svante Thorsell anser att det finns skäl för kritik mot de domare som dömde Thomas Quick för mord. Han utgår från en slutsats han har dragit, en slutsats som de allra flesta jurister vet att man inte kan dra. Nämligen att de friande domarna efter resning för Sture Bergwall innebär att det var fel att Bergwall/Quick åtalades och dömdes. Att journalister drar tokiga slutsatser är en sak. Advokater bör tänka efter innan de stämmer in i en sådan kör. I senaste numret av Advokaten skriver Svante Thorsell att det faller en mörk skugga över de domare som dömde Thomas Quick för mord. Det är enligt Thorsell ”självklarheten i domarna” som skrämmer. I domarna finns sällan den tvekan som en rättslig prövning bör innehålla, skriver Thorsell. ”Domstolarna har undergrävt sin egen autonomi och inte dömt självständigt, oberoende av varandra.” Det borde finnas avvikande meningar, reservationer och till och med nämndemannadomar. Saknas det civilkurage att ge uttryck för sådant, frågar Thorsell. Hur långt har då konsensuskulturen spritt sig vid domstolsprövningen? DET ÄR FRESTANDE att avfärda Svante Thorsell som okunnig. För han kan inte ha läst domarna i de sex målen, inte en enda. Den som har läst domarna vet att de inte ger minsta grogrund för hans förbluffande anklagelser om osjälvständighet, bristande civilkurage och konsensuskultur. Men jag ska avstå från det enkla avfärdandet. Det har ju nämligen visat sig att Thorsell är långt ifrån ensam. Advokaten Nr 9 • 2013 Många tror att de friande domarna för Sture Bergwall efter resning innebär att det har slagits fast att det var fel att han dömdes, ja rentav att det var en rättsskandal. Det är nog visserligen inte många jurister som har fallit i den fällan, men desto fler andra. LÅT MIG DRA ELEMENTA fastän de är kända: Bergwall ska betraktas som oskyldig sedan han har frikänts. Men det betyder inte att besluten och domarna medger någon slutsats om verkligheten. Så är det med domstolars domar och beslut, och så måste det vara. Därför är det självklart att man inte av frikännandena kan veta om åtalen och domarna var en rättsskandal eller inte. Till saken hör att skuldfrågan aldrig prövades av domstol när Bergwall frikändes. Efter resningsbesluten – som åklagarna initierade eller ställde sig bakom – lades åtalen ned. Om åklagaren argumenterar för resning till förmån för den dömde går domstolen ytterst sällan emot. Det var alltså i praktiken åklagarna som bestämde att de enhälliga lagakraftfunna domarna skulle rivas upp. Och det skedde med det enda nya att Bergwall hade tagit tillbaka sina erkännanden, utan att åklagarna ställde de svåra frågor som ska ställas och utan att de kollade fakta med den som hade drivit åtalet. ATT DET HAR DRAGITS felaktiga slutsatser av resningsprocessen är det allvarligaste i det journalistiska haveri som Quickaffären har blivit. Men nästan lika allvarligt är påståendet att fakta visar att det var fråga om en rättsskandal. Frågan om hur det verkligen förhåller sig är rimligen svår att besvara för den som inte är insatt i Quickprocesserna. Jag vet inte hur insatt Svante Thorsell är, men jag vågar säga att den som är tränad att pröva och värdera bevisning knappast kan dra någon annan slutsats än att såväl åtalen som domarna var riktiga. Det som sägs gång på gång om avsaknad av bevisning i målen är felaktigt. Det fanns massor av bevisning mot Bergwall. Mestadels rör det sig om saker han berättade som han inte kunde ha fått från någon annan. Det finns ungefär 50 sådana unika omständigheter i mordutredningarna. Men det rör sig också om teknisk bevisning, som likhundars markeringar vid flera olika tillfällen. Hur man ska förklara bort dessa reaktioner hos hunden kan jag inte förstå. DEN SOM TROR PÅ rättsskandalen kan ha anledning att undra över somligt hos Sture Bergwall förutom det som är känt om hans sexual och våldsbrottslighet och hans psykiatriska diagnos som mycket farlig. Hur kunde han många år i efterhand erkänna just sådana mord där man inte vare sig tidigare eller senare har hittat någon annan starkt misstänkt? Det rör sig om 15 personer som antingen har hittats döda eller är försvunna sedan många år. Allt detta kan man naturligtvis inte begära att Svante Thorsell ska veta. Där emot att han inte ska sprida irrläror som baserar sig på att han inte förstår enkel juridisk logik. Göran Lambertz Justitieråd 65 Göran Lambertz. Debatt Kritik bör riktas mot dem som dömt i Quickmålen I sju domar från 1994–2001 har sex tingsrätter dömt Thomas Quick till ansvar för åtta mord. Allvarlig kritik har riktats mot åklagarens, polisens och advokatens insatser. Domarnas insatser har inte uppmärksammats. Det finns fog för att granska om vi har att göra med seriedomare snarare än seriemördare. Det anser advokat Svante Thorsell. H ur kan det komma sig att domare vid Piteå tingsrätt, Gällivare tingsrätt, Hedemora, Hedemora igen, Falu och Sundsvalls tingsrätter tänker och beslutar så lika? Alla har utan tvekan kommit till samma slutsats: att Thomas Quick dödat och dödat och dödat, en i taget, åtta människor. Målen har samma grundläggande förutsättningar: att Thomas Quick erkänt, att det inte finns några vittnen, som sett Quick på någon brottsplats och att teknisk bevisning saknas. Trots att Quick menat sig ha fem medgärningsmän har ingen av dessa ”medbrottslingar” hörts av domstol, än mindre åtalats. Tänker domstolarna i trupp? Har de kritiskt och med distans till parterna prövat målen? Det är just renheten, självklarheten i domarna som skrämmer. Här finns sällan den tvekan som en rättslig prövning av människor borde innehålla. Domstolarna har här undergrävt sin egen autonomi och inte dömt självständigt, oberoende av varandra. Hur rättssäkra är våra brottmålsdomar i belysningen av Quickmålen? Kritiken riktas mot van der Kwast (åklagaren), Borgström (försvarsadvokaten) och Penttinen (polisutredaren). Förundersökningarna skulle ha varit mer rättssäkra, sägs det, om de fördelats på flera som bättre kunde bidra till mångfalden. Mot detta talar att resultatet vid prövningarna inte blivit bättre av att sju domstolar kommit till samma resultat. Spridningen av målen har inte bidragit till någon mångfald i bedömningarna. Quick ansågs ändå ha tagit livet av åtta människor. Man får förmoda att sju erfarna juristdomare och tjugoen nämndemän hyst tvivel i skuldfrågorna. I en rättsstat, en demokrati, borde detta ha kommit till livligt uttryck i domskälen. Fällande domar, Advokaten Nr 8 • 2013 friande domar, men inte. Här borde finnas skrivningar om avvikande meningar, reservationer och till och med nämndemannadomar. Saknas det civilkurage att ge uttryck för sådant och gäller det bara dessa seriemål? Hur långt har konsensuskulturen spridit sig vid domstolsprövningen? En tingsrätt skall bara ta ställning till det processmaterial som lagts fram under huvudförhandlingen. Den får i sin prövning inte snegla på andra tingsrätters bedömningar. Processinnehållet är fixerat till det som förekommit i rättssalen. Antag att sju domstolar isolerade från all kontakt med omvärlden fått ta ställning till de åtta morden. Hur stor är sannolikheten att de samtliga skulle komma till samma resultat – skyldig? Den är obefintlig. Man kan misstänka att tingsrätterna med ängslan just sneglat på varandra. Domare från Gällivare till Falun får på sin lott att pröva ett mål mot en i media utpekad ”seriemördare”. Det är med säkerhet ett av de mera uppmärksammade målen han/ hon kommer att handlägga i den synnerligen allsidiga diet av mål som en tingsrätt har att sköta. Uppmärksamhet i media får inte påverka domarna men de följer uppmärksamt vad som skrivs och att freda sig från intryck är en svår uppgift. Att värna sig mot åklagare och polis likaså. I rättegångsbalken föreskrivs att åklagare och poliser skall vara objektiva i sitt arbete och ta fram omständigheter som talar mot den misstänkte, men också till dennes förmån. Den svenska brottmålsprocessen är därför inte, vilket många tror, en ädel kamp mellan två partiska partsombud som kämpar om domstolens gunst. Det finns en risk för att en domare därför kan resonera så här: ”Åklagaren har ju en objektivitetsplikt, jag måste väl kunna lita på detta – i alla fall lite – och slippa gå till botten med allt – åklagaren är en statstjänsteman som jag.” Så får det inte gå till, men vilken domare skulle erkänna att det kan och faktiskt ibland gör det? Jag har aldrig hört en åklagare säga något i stil med ”och nu skall jag ta fram bevisen som talar för att den misstänkte är oskyldig” och därmed är åklagarens talan kanske felaktig. Denna åklagarobjektivitet fungerar inte i praktiken. Domstolen är beroende av det material som åklagare och ibland försvaret lägger på dess bord. Häri ligger processens fördelar men också nackdelar. Vid flera tillfällen frågade tingsrätterna van der Kwast och Borgström om de inte ville höra något av Quicks påstådda vittnen eller påstådda medgärningsmän inför rätten. Åklagare och advokat avvisade alla sådana förslag. Domstolen har inte rätt att på egen hand föra in något material, det har endast parterna. Dessa problem kan inte försvara domarnas handlande i Quickmålen. Deras insatser bör få uppmärksamhet, genomlysas och granskas. Åklagare, poliser och försvarare har begränsade maktbefogenheter enligt rättegångsbalken. Deras uppgifter är att ge rätten ett gott underlag för sin prövning. Herrarna van der Kwast, Penttinen och Borgström har inte fällt Quick till ansvar för åtta mord – det har sju tingsrätter gjort. Det faller en mörk skugga också över dem som suttit på andra sidan skranket och dömt. Med integritet och en kritisk hållning hade tingsrätterna kunnat avfärda vad van der Kwast, Penttinen, Borgström och den då drogade och förvirrade Quick själv serverat dem. Om rätten friat i den första rättegången borde åklagaren förstått att ställa in de övriga målen. Det hade varit barmhärtigt mot de flesta inblandade. Nu bör vi ha en debatt om domarnas roll och ansvar. Svante Thorsell Advokat 47 Svante Thorsell.