Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR NILS FUNCKE Ta itu med e
n myndighetskultur det går knappt en vecka utan att Justitiekanslern, JK, eller Justitieombudsmannen, JO, tvingas näpsa myndigheter och myndighetsföreträdare som ingripit mot anställdas yttrandefrihet. Myndigheterna bedriver efterforskning om vem som läckt till medierna, utfärdar policys som går på tvärs mot gällande reglering, utdelar allmänna och enskilda varningar. Enskilda medarbetare har omplacerats för att de använt sin yttrandefrihet eller lämnat uppgifter om det de uppfattat som korruption och maktmissbruk. Senast i raden av exempel är Försäkringskassans säkerhetsdirektör som försökte ta reda på vem som berättade för Expressen om jäv vid chefstillsättningar på kassan. JK har startat en förundersökning för brott mot efterforskningsförbudet. Bland alla dem som drabbas kan nämnas vikarien inom hemsjukvården i Österåker som fick höra att ”vi kommer aldrig att anställa dig mer, så är det” av en enhetschef. JO har startat ett tillsynsärende. Chefen för Rikspolischefens kansli manade blivande poliser under deras första vecka på utbildningen att hålla medierna kort och inte ”skjuta myndigheten i foten”. Åtgärderna som begränsar anställdas yttrandefrihet må variera i omfattning och allvarlighet. Tillsammans med att medierna medvetet eller av ren ovarsamhet publicerar uppgifter som röjer uppgiftslämnares identitet undergrävs det välbeprövade och välbehövliga systemet för att minimera oegentligheter. rätten att själv publicera eller lämna uppgifter för offentliggörande har en lång tradition i Sverige. Redan från 1766 har författare kunnat vara anonyma. Rätten för uppgiftslämnare att inte behöva framträda med sitt namn har sedan dess stärkts och vidgats. Förbudet för myndigheterna att agera rörmokare har kompletterats med en tystnadsplikt för dem som tar emot uppgifterna och ett förbud mot repressalier. 20 Anonymiteten har ansetts nödvändig för att enskilda ska våga berätta om oegentligheter, rättsövergrepp eller misshushållning med gemensamma resurser. den bristande respekten som tvingar JO och JK till ett Sisyfosarbete är illa nog. Men det riskerar att bli än värre. Allt fler centrala myndigheter och även kommuner inrättar särskilda whistleblower-funktioner. Konstruktionen må se lite olika ut men gemensamt är att den som lämnar uppgifter utlovas anonymitet. Det är ett löfte myndigheterna inte borde ge eftersom det är ett löfte de inte kan hålla. Mer rakt på sak kan det beskrivas som rena bondfångeriet. I april i år presenterade Försvarets Materielverk, FMV, sin visslarfunktion. Via myndighetens webbplats kan vem som helst göra en anmälan mot missförhållanden. Myndigheten vill att endast allvarliga, brottsliga, gärningar som myndighetsförträdare begår ska anmälas. Okynnesanmälningar och falska angivelser kommer myndigheten att se allvarligt på, underförstått att sådana anmälningar kommer att utredas och beivras. Anmälningarna via webbplatsen hamnar inte hos myndigheten utan hos Interaktiv Säkerhet. Ett privatföretag som ska anonymisera anmälningarna innan de sänds vidare till FMV där de ska tas om hand av en särskild enhet. Men Interaktiva Säkerhet är inte bara ett brevlådeföretag. Enligt överenskommelsen med FMV ska företaget inte bara anonymisera utan också komplettera anmälningarna. Upplägget strider inte bara mot sans och balans utan även mot en god förvaltningskultur och gällande rätt. Visserligen lovar FMV:s generaldirektör Lena Erixon inte anmälarna en fullständig anonymitet men skriver att visslare ska så långt som möjligt skyddas och därför finns det möjlighet att lämna anmälan anonymt. Det låter betryggande inte minst när Interaktiv Säkerhet hävdar att larmaren har meddelandeskydd. För det första är de anmälningar som kommer till InterAdvokaten Nr 4 • 2014