Advokaten 1
Fokus Den svåra balansakten » såg Advokatsamfunde
t att den 13-åriga pojken genom sin ställföreträdare och offentliga biträde hade rätt att överklaga förvaltningsrättens beslut. Samfundet hänvisade bland annat till att Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och att en rad bestämmelser har införts i svensk lag som tar sikte på barnets bästa och barnets rätt att komma till tals. I yttrandet skrev samfundet att ”enligt förarbetena till 36 § andra stycket LVU bör det underåriga barnet ha möjlighet att överklaga ett beslut mot vårdnadshavarens vilja för att dess talerätt ska fungera i praktiken … En utgångspunkt för bedömningen är att se till det övergripande syftet med den nuvarande lagstiftningen som är att förstärka barnets rätt att komma till tals och att ett ökat fokus ska ägnas åt vad som kan anses vara barnets bästa. Att inte medge ställföreträdaren och det offentliga biträdet en rätt att överklaga beslutet i enlighet med den unges uttalade önskemål får till följd att den unge förvägras en flerinstansprövning”. BESLUTSMOGET BARN Anna Kaldal tycker att vi ska respektera en tydlig vilja hos en 13-åring, som vi i andra situationer, till exempel en vårdnadstvist, bedömer stor nog att fatta självständiga beslut. – Att få sin sak prövad igen är inte samma sak som att låta honom bestämma om han ska vårdas eller inte, säger hon. Då menar jag att även FB 6:11 är en paragraf som vi måste titta på när vi ska se vad som är en ställföreträdares uppgift. Ställföreträdarens uppgift är att fatta beslut som rör det här barnets angelägenheter och då ska man väga in barnets uppfattning. Där ska man titta på barnets ålder och mognad och säga att här har vi en 13-åring och han har uttryckt en tydlig vilja. Då respekterar vi det 26 eftersom det här är ett beslutsmoget barn. Men när det gäller de materiella frågorna, det vill säga frågan om vård, ska ställföreträdaren vara tydligare med att å ena sidan beskriva vad den unge själv vill, å andra sidan hur man ser det ur ett vuxenperspektiv. FEL ATT FRÅNTRÄDA Advokaten Sophie Palmgren Paulsson instämmer också i Advokatsamfundets yttrande. Enligt henne är den här typen av etiska konflikter ganska vanlig i LVU-mål. – Man kan inte sätta sig över barnets rätt att överklaga i den här situationen. Då förlorar ju barnet som inte har någon processbehörighet sin möjlighet att få sin sak prövad. Här tar lojalitetsplikten över, säger Palmgren Paulsson. Hon tycker inte att man som biträde/ställföreträdare i ett LVU-mål kan frånträda uppdraget om barnet vill överklaga, även om man själv inte tycker att det gynnar barnets bästa. Barnet har rätt att få sin sak prövad och som biträde/ställföreträdare måste du vara lojal mot din klient. PRATA MED KLIENTEN Sophie Palmgren Paulsson menar att det är viktigt att man som biträde/ställföreträdare kommunicerar med sin klient innan man fattar viktiga beslut som till exempel att överklaga. – Har man med en tonåring att göra är det klart att man måste kommunicera hur man ser på det, säger hon. Man kan säga att det är för ditt eget bästa, du kanske inte tycker det nu, men du vet att det här är en oroväckande utveckling. Men får man inte klienten med sig har man skyldighet att överklaga även om man själv anser att beslutet är riktigt. Palmgren Paulsson anser att advokater måste vara öppna och kommunicera vad de tycker och tänker i vård- och brottmål med unga eller psykiskt sjuka klienter. Det gäller i LVU-målen, LVM-målen (lag om vård av missbrukare i vissa fall), LPT-målen (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och i brottmål. – Om man har en ung person som man försvarar och man får uppfattningen att personen tar på sig ett brott är det en grannlaga uppgift att prata med sin klient. Det kan finnas många anledningar till att en person tar på sig ett erkännande, säger Palmgren Paulsson. KOLLEGERNAS STÖD Etiska dilemman som uppstår när klienten har en psykisk störning, låg ålder, psykisk funktionsnedsättning eller missbruk kan vara svåra oavsett om det rör sig om vårdmål eller brottmål. – Det finns inget rakt svar på vad man ska göra eftersom de här situationerna är så otroligt olika och det beror också på vilken typ av klient man har. Det gäller att man ordentligt tänker igenom uppdraget i förhållande till våra Advokaten Nr 4 • 2014