STT 1
22 STT Vecka 47 onsdag 21 november 2018 Firar 40
år med (sy)möte HÖGVAD I 40 år har Anitha Johansson, Kiina Johansson, Susanne Lindqvist och Lena Petersen träffats regelbundet. Till att börja med för att sy tillsammans, men numer är det samtal och god mat som står på agendan vid deras möten. Det hela startade i september 1978, när de alla bodde grannar. –Vi hade alla småbarn, och ville väl förgylla vardagen lite. I början var vi riktigt duktiga och sydde på mötena, säger Anitha. De ordnade också pysselkvällar till jul, och och varje examensdag tog de med familjerna och cyklade till fotbollsplanen Hallevi, med tårtor i cykelkorgarna, och spelade brännboll. Sömnaden höll de på med under cirka 15-20 år. – Då började vi inte förrän halv åtta, vi skulle lägga barnen först, säger Kiina. Numer är barnen sedan länge utflugna och lägger sig själva, och nu börjar träffarna också lite tidigare på kvällen. Sömnaden är lagd åt sidan, och istället ägnar de sig åt god mat och samtal. en gemensam dagbok, och skrapar några lotter. De lägger också en summa pengar, som sedan går till en gemensam resa när summan växt sig tillräckligt stor. – Vi har varit i minst tolv städer i Europa, bland annat Paris, Rom, Prag och Amsterdam, säger Lena. – Vi har varit väldigt duktiga när vi varit ute, och försökt se så mycket som möjligt. Som vi gått! säger Kiina. Bland minnena finns beNär Lena skulle ha symöte skickade min dotter med hörselproppar till hennes dotter, och tvärtom. KIINA JOHANSSON – Vi är ett väldigt sammansvetsat gäng, med mysig sammanhållning, säger Susanne. Vid varje träff skriver de i söket på Europas äldsta apotek i Tallin, och den gång Kiina blev jagad av en konstnär som målat av henne i Montmartre, när hon inte ville köpa hans målning. – Den var ju inte lik, säger hon. I varje stad gänget besökt har de varit inne i någon kyrka, något som också lett till roliga minnen. – I Tallin kom folk till kyrkan med sina sockerkakor för att få dem välsignade, berättar Anitha. – Och när vi var i en kyrka Susanne Lindqvist, Lena Petersen, Anitha Johansson och Kiina Johansson firade 40-årsjubileet hemma hos Kiina i Mjöbäck. FOTO: KATARINA JOHANSSON i Sofia där det var barndop fick jag gå ut för min telefon började vibrera – då fick jag reda på att min dotter hade fått barn, säger Kiina. – Då bjöd Kiina på mojito, säger Susanne. Resor blir det ungefär vartannat år, men gänget hittar på lite andra aktiviteter inemellan. Bland annat har de en våravslutning i skogen varje år. – Vi ”knytar”, och det brukar bli väldigt mycket mat, Fantasyförfattare på skolbesök HILLARED Härom veckan fick alla lågstadieklasser i Svenljunga kommun besök av fantasyförfattaren Jo Salmson. STT tittade in vid ett av besöken, i Hillareds skola. Jo Salmson heter egentligen Catharina Wrååk. Att hon skriver under pseudonym beror på att hon jobbade på ett bokförlag när hon skrev sin debutbok, ”Den försvunna staden”. – Jag kunde inte komma till mina kompisar på förlaget och säga att jag skrivit en bok – det skulle bli så pinsamt om de inte gillade den! Därför valde hon sin mammas flicknamn, Salmson, som pseudonym, och sa att det var en släkting som skrivit manuset. Det visade sig dock att förlaget gillade boken, väldigt mycket till och med. Och därmed blev Jo Salmson en av det årets debutanter. Något som inte är så lätt att lyckas med. – Det är många som vill skriva böcker, precis som det är många som vill sjunga och spela musik. Och vi på förlaget är ungefär som Idoljuryn: Cirka 5 000 personer skickade in manus varje år, och av dem plockade vi ut kanske tre-fyra stycken som fick chans att debutera. Resten av utgivningen var skrivna av redan etablerade författare, eller översattes från andra språk. Om man har skrivardrömmar ska man inte ge upp om man inte får ge ut sin bok vid första försöket, säger hon. – Fortsätt träna, fortsätt öva, och tänk på hur många det var som fick ett nej. Sedan debuten 2007 har Jo Salmson skrivit 30 böcker, de flesta i fantasygenren. Att vara författare är roligt, säger hon till eleverna. – Bland det mest fantastiska är att man får ljuga hur mycket som helst! Det läskigaste hon ljugit ihop är ”vinterns bin”, som finns med i serien ”Maros resa”, berättar hon. – De har stick som gör att man fryser till is. Mest lästa av hennes bokserier är ”Drakriddare”. Serien, som består av sex böcker, handlar om tiggarpojken Tam, som mot alla odds blir drakriddare. Hennes senaste serie, ”Drakarnas öde” är en fristående fortsättning, som riktar sig till lite äldre barn. – Många frågade hur det gick för Tam sedan, men det var inte förrän jag kom på att jag kunde skriva mycket längre, och utan bilder, som jag förstod hur jag kunde berätta den historien. Eleverna i Hillared hade läst flera av Jo Salmsons böcker, och hade många frågor till författaren (se faktaruta). De är långt från ensamma, böckerna om Tam är till exempel översatta till både danska, norska, finska, ryska och kinesiska. – Jag har varit inbjuden till Kina två gånger för att prata om böckerna, men det är lite annorlunda än när jag är ute i skolor här i Sverige - där har en liten skola 8 000 elever! Eleverna i Hillared uppskattade besöket av Jo Salmson, och hade många frågor till författaren. FOTO: KATARINA JOHANSSON Jo Salmsons böcker Jo Salmson har skrivit fem fantasyserier: • ”Almandrarnas återkomst” •”Drakriddare” •”Häxfolket” •”Maros resa” •”Drakarnas öde” Hon har även skrivit lättlästa böcker för barn, samt faktaböcker. KATARINA JOHANSSON katarina@stthuset.com Frågor från eleverna Eleverna i Hillared hade många frågor till Jo Salmson. Några exempel: Hur orkar du skriva så många böcker? – Det är mitt jobb, och jag tycker det är väldigt roligt. Varför ville du bli författare? – Jag ville egentligen inte bli författare. Jag hade världens bästa jobb som förläggare – jag fick ju läsa massor av böcker och manus varje år! Det var först när jag började skriva själv som jag förstod att det var ännu roligare än att läsa. Vilken av dina böcker tycker du är mest spännande? – Det är som att fråga en mamma vilket av sina barn hon tycker bäst om. Men kanske ”Blånatten” (sista boken i serien Drakarnas öde, reds anm) är mest spännande. Håller du på med någon ny bok nu? – Ja, jag har börjat på en serie med fyra böcker. Jag tror den första boken ska heta ”Årets längsta natt”. Det blir en blandning av verklighet och fantasy, med både spöken och alver. Allt händer här och nu, på en plats som kanske inte ligger så långt ifrån där ni bor ... säger Anitha. De har haft en återträff med barn och barnbarn, vilken förstås firades med brännbollsspel på Hallevi, och en gång sprang de också tjejmilen i Älvsered. – Vi var sex stycken då, så vi hade tryckt upp vita t-shirts med texten ”sexjuntan”, minns Kiina. Att symötesgänget hade roligt tillsammans redan från start bevisas av följande historia: Lenas och Kiinas döttrar var kompisar, och de gjorde varann en väntjänst inför symötena. – När Lena skulle ha symöte skickade min dotter med hörselproppar till henes dotter, och tvärtom, berättar Kiina. – Nu är vi inte så högljudda längre, säger Susanne. Men det har inte enbart varit glatt och roligt, följs man åt i 40 år blir det ju även motigheter ibland. – Händer det saker i livet är det gott att ha ett stöd, säger Lena. Och stöd, det har de fyra kunnat hämta hos varandra i 40 år nu. Trots att de numer bor på olika håll hänger de ihop, och något slut på träffarna ser de inte inom överskådlig tid. Även när de uppnår rollatoråldern lär de hålla på, säger Kiina. – Det finns ju färdtjänst! KATARINA JOHANSSON katarina@stthuset.com