STT 1
12 STT Onsdag 6 mars 2019 Kaija startade språkcaf
é i Älvsered När Kaija Anttila kom till Älvsered för två år sedan engagerade hon sig i språkcaféer i närområdet. Sedan i höstas driver hon ett eget språkcafé i Älvsered, som blivit mycket uppskattat. – Jag såg att det fanns ett stort behov, det finns många nya svenskar här, säger hon. ÄLVSERED Kaija Anttila kommer ursprungligen från Finland, och har bott i Sverige i 49 år. Hon kom till Älvsered för två år sedan. – Jag träffade en man och vi köpte hus här. Jag Tidigare har jag bott i Skåne och Blekinge, berättar hon. Till att börja med var det lite ensamt på den nya orten, där hon inte kände någon. Kaijas väninna i Skåne var volontär på ett språkcafé, vilket inspirerade Kaija att testa samma sak. Först deltog Kaija i språk caféer på andra orter i närområdet, men sedan växte idén fram att starta ett eget språkcafé i Älvsered. – Det finns många nya svenskar här. Kaija fick stöd av Nykterhetsrörelsens Bild ningsverksamhet, NBV, som stod med kursböcker, och kyrkan står för hyran och fikan. Till sin hjälp har Kaija tre volontärer. På kursen finns också två deltagare som är bra på svenska, Allia Naseem och Abeer Aldulimy, som hjälper till med översättningen. – Men vi skulle behöva vara fler volontärer. Alla kan inte komma varje gång, och vi behöver någon som kan vara med barnen. För det är alla åldrar som samlas i Älvsereds församlingshem på onsdags eftermiddagarna. Deltagarantalet är stort, ibland är man uppemot 30 personer sammanlagt. De vuxna pluggar svenska i den stora salen medan barnen pysslar ute i köket. Kaijas filosofi med språkcaféet är att det viktigaste är att man kan göra sig förstådd. – Vi är inte så noga med ändelserna. Det räcker om man säger ”stol” eller ”bord”, man behöver inte kunna säga ”bordet” eller ”stolarna”. Allia Naseem, som är en av de deltagare som hjälper Kaija, säger att hon ser fram emot språkcaféet varje vecka. – Vi väntar alltid på onsdagen. Man får chansen att träffa människor från många olika länder, och Kaija är jättesnäll och hjälper oss. Anttila (näst längst till höger) tillsammans med några av deltagarna på språkcaféet. Här finns nu deltagare från Syrien, Irak, Afghanistan och Pakistan, som talar olika språk men som under Kaijas ledning hjälper varandra med att lära sig svenska. Foto: Katarina Johansson – Vi skulle behöva vara fler volontärer. Kaija Anttila Katarina Johansson katarina@stthuset.co Kaija har fått studiematerial från NBV, som hon använder på språkcaféet. – Det viktigaste är att man kan göra sig förstådd, det är inte så noga med alla ändelser, säger hon. Ett andningshål i en svår situation Språkcaféet är inte bara ett sätt att lära sig svenska språket. För många av deltagarna är det också ett andningshål i en svår tillvaro. ÄLVSERED Abdul Latif, som kom till Sverige för drygt tre år sedan, berättar att han och hans familj fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. – Vi har fått ett besked som inte är bra, men vi överklagar och kämpar. Abdul och hans fru Alizada har fem Rahima barn, varav minstingen, Maysam Noori, är född i Sverige. – Det är tufft, konstaterar Abdul, som lärt sig svenska genom att titta på tv, lyssna på radio och prata med grannarna. – Alla barnen pratar perfekt svenska, och det går bra för dem i skolan. Abdul promenerar myck - et för att skingra tankar na. Språkcaféet är också ett andningshål. – Kaija är som en mamma för mig, säger han. – Vi bor nära varandra, och Abduls och Rahimas barnsäger mormor till mig, berättar Kaija. Abeer Aldulimy, som är en av de deltagare som hjälper Kaija med språkcafét, kom till Sverige från Irak för fyra år sedan. Hon väntar fortfarande på besked om hon får stanna. – Jag har två barn, sex och tio år gamla. Den minsta kan inte tala arabiska, bara svenska, säger hon. Språkcaféet är viktigt för henne. – Jag vill lära mig svenska, och inte bara sitta hemma. Abeer försöker hålla mo - det uppe för barnens skull. – Jag måste ha energi för att mina barn ska få energi. Jag hoppas de inte skickar tillbaka mig. Situationen i Irak är inte bra, speciellt inte för kvinnor. Men jag vill inte tänka på det, jag lever för idag. Allia Naseem, som också är medjälpare till Kaija, fick däremot strax före jul ett gjädjebesked: Hon och hennes familj hade fått uppehållstillstånd i Sverige. Men nu måste de lämna Älvsered. – Vi flyttar till Härryda nu, säger hon. – Det var en glädje att Allia fick uppehållstillstånd, men då bestämmer Migrationsverket att de måste flytta. Det är jättekonstigt, om de själva väljer det är en annan sak, säger Kaija. Hon är också kritisk till den långa väntan som många av hennes elever måste gå igenom. – Det hade varit bättre om de fått veta direkt vid gränsen: ”Nej, ni får inte plats här.” Varför skickar vi tillbaka människor som varit här i ett år, eller två, eller tre? Katarina Johansson Rahima Alizada och Abdul Latif har varit i Sverige i tre år men har nu fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Här med minsta barnet, Maysam Noori, som är född i Sverige. Foto: Katarina Johansson Medan de vuxna studerar pysslar barnen i köket. – Vi skulle behöva någon mer volontär, som kundev ara med barnen, säger Kaija. Allia Naseem och Abeer Aldulimy är bra på svenska och hjälper Kaija med språkcaféet Allia har nyligen fått uppehållstillstånd, medan Abeer fortfarande väntar på besked – efter fyra år. – Jag hoppas att de inte skickar tillbaka mig, säger hon.