ÅRETS HÖGTIDER Glädje och gemenskap när ramadan ä
r till ända Till slut är de tusentals. Kvinnorna är inne i bönesalen, männen utomhus, på området intill moskén. När imamens bön har klingat ut tjugo över nio på morgonen är ramadan till ända och Eid Al-Fitr har börjat. När vi kommer strax efter halv åtta är många redan där. I Örebro finns 15 000 muslimer, och den här morgonen, när fastan ska brytas, är det en plats dit många har sökt sig – Örebro Moské. En del kommer gående, andra cyklar, några har tagit bilen. Många är uppklädda. Kvinnorna i vackra klänningar. Männen i kamiss (en lång rak klänning) och imama, en slags huvudduk. Bilal, Najim Al-Ganas femårige son, känner vi nästan inte igen sedan kvällen innan. Nu är han en synnerligen elegant ung man klädd i en dräkt i ett ljust sandfärgat tyg med guldfärgad dekor. Han är lite blyg, men samtidigt ivrig och drar i Najims grå kavaj. På moskéområdet går män runt med vita lådor märkta med ”Zakat Al-Fitr”. Det är i dem som allmosorna ska läggas av dem som ännu inte skänkt sina pengar. – Många överför pengar direkt till sina anhöriga i hemländerna. De i sin tur köper kommit är svårt att säga, men folkmassan genomsyras av en sak – varm gemenskap. Människor hejar på varandra, tar i hand, småpratar innan de skyndar vidare, skrattar med ett ord över till alla och envar. Det ligger en känsla av lättnad i luften. Så inleds bönen och följs av en kort premat till fattiga. Jag har skickat min allmosa till min mors väninna i Jordanien, berättar Najim. En man går förbi med en jättestor bönematta i famnen. Han vecklar ut den intill oss och säger åt sina släktingar och söner att ta plats. De tar av sig skorna, ställer dem vid mattan och avvaktar att bönen ska börja. Det är en sval morgon, lite molnigt. Kvällen innan har Najim berättat att det brukar komma 4 000–5 000 människor till moskén vid Eid Al-Fitr. Hur många som dikan. Sedan är det över. Nu, när ramadan är slut, tycks glädjen bli ännu större. Dadlar, sötsaker och karameller dukas fram. – Vi är många kulturer från många länder med många språk. I mångt och mycket är vi olika. Men vi har en Gud och ett budskap. Vi är förenade i islam, vår gemenskap är enorm, säger en ung man som står intill mig och som jag glömmer att ta namnet på. På väg till bilen kommer jag ifatt Abdullah, en av Najims brorsöner. – Nu ska vi först äta med familj och släktingar. Sedan funderar vi på att dra till Gustavsvik och fira, säger han glädjestrålande. 16