Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA journalistik? de allra flesta politik
er, i synnerhet på partiledar- och ministernivå, är fullt införstådda med journalistikens logik. Ingen väntar sig att bli smekt medhårs, alla vet att vi programledare och politikreportrar använder oss av de politiska motståndarnas argument när vi gör ansvarsutkrävande intervjuer. Men överraskande många tittare verkar alltså ha svårare att förstå hur vi jobbar. Att vi journalister skulle driva egna politiska agendor är en föreställning som tyvärr fick ordentligt fäste när undersökingen ”Journalistkårens partisympatier” presenterades. Trots att undersökningen nu har sju år på nacken, möter jag och mina kolleger fortfarande uppfattningen att ”alla” journalister, och i synnerhet vi på SVT, är miljöpartister. Professor Kent Asps slutsats fick kritik, framstående journalister påpekade att det statistiska underlaget var alldeles för svagt, och att det aldrig framgick VILKA journalister som hade avslöjat sina politiska sympatier i undersökningen. Var det medarbetarna på Bolibompa, underhållningsprogrammen eller Rapport? Ingen visste. Dessutom – för mig framstår det som rätt osannolikt att kollegerna på SVT:s nyhets- och samhällsredaktion skulle avslöja sin politiska hemvist, hur mycket deras anonymitet än garanterades. Och det är ju endast dessa journalister som har inflytande över SVT:s politikbevakning. Överhuvudtaget är jag fascinerad över den återkommande uppfattningen att vi journalister skulle använda våra positioner för att driva egna politiska agendor. För mig personligen är det en fullkomligt absurd tanke, att jag ens skulle komma på idén att äventyra min åtråvärda position som programledare för Sveriges enda politikmagasin för att sprida mina egna åsikter. Och dessutom – vilka åsikter? Efter 35 år som journalist inom public service vet jag faktiskt inte längre var ADVOKATEN NR 7 • 2019 jag står i en rad politiska frågor, det är nog en slags yrkesskada. Decennier i opartiskhetens tjänst har gett mig ständig träning i att se samhällsfrågor ur olika synvinklar, och ärligt talat är det en ”skada” jag trivs ganska bra med. Så fort jag hör en stark åsikt uttryckas – i en tvstudio såväl som på en privat middag – går min hjärna genast igång för att hitta de andra perspektivens synsätt och för att bredda verklighetsbilden. Och skulle jag själv någon gång drabbas av tvärsäkerhet, så går det bara en kort stund innan jag hör motargumenten ringa i öronen. nej, jag tror inte att någon behöver oroa sig över att partipolitiska bindningar hämmar eller färgar den politiska bevakningen inom svensk journalistik. Mitt absoluta intryck är att journalister som bevakar inrikespolitik tar opartiskheten på största allvar, vissa går faktiskt så långt att de röstar blankt i riksdagsvalen. Vad svensk journalistkår däremot har problem med är en alltför stor homogenitet, vi är alldeles för lika. Till journalistutbildningarna söker fortfarande mest unga män och kvinnor från vit medelklass, trots försök att locka andra grupper till yrket. Studenter med rötter i utanförskapsområden – såväl mångkulturella som etniskt svenska – lyser med sin frånvaro. Risken är alltså överhängande att de viktiga skildringarna och nyhetsrapporteringarna från det polariserade Sverige även i fortsättningen kommer skötas av journalister utan djupare kunskap i ämnet, utan egen erfarenhet av den verklighet som beskrivs. DET borde vi oroa oss över i stället för att odla misstankar om partipolitiska bindningar i svensk journalistkår. Anna Hedenmo Journalist 21