Advokaten 1
har blivit att någon länsstyrelse säger 100 000 k
ronor som minimum, medan andra kräver 300 000 kronor. Två myndigheter har delvis överlappande uppgifter i stiftelserna. Länsstyrelserna utövar tillsyn och Kammarkollegiet är tillståndsmyndighet för vissa typer av ändringar i stiftelseförordnandet. – Det är det absolut största problemet ur rättssäkerhetssynpunkt, fastslår Katarina Olsson. Den uppdelade tillsynen innebär också praktiska problem för stiftelser som ibland arbetar med små medel, påpekar Lynda Ondrasek Olofsson. – Det kan vara jättesvårt för stiftelsestyrelsen att veta till vilken instans man ska vända sig, säger hon, och tillägger att ibland är inte ens länsstyrelsen och Kammarkollegiet överens om vilken av myndigheterna som har beslutskompetens i en viss fråga. BLIR REAKTIV TILLSYN Stiftelselagen har hunnit bli närmare 25 år. Och enigheten bland de intervjuade stiftelsejuristerna är stor om att det nu är hög tid för en översyn av lagen. – Stiftelselagen är skriven för en annan tid. Stiftelsebildningarna ser annorlunda ut än de gjorde när lagen kom, säger Katarina Olsson. Uppfattningen om att lagen behöver ses över delas också av stiftelsemyndigheterna. Sommaren 2019 vände sig Kammarkollegiet och de sju länsstyrelserna till regeringen och begärde att stiftelselagen skulle ändras. I sina respektive skrivelser pekade de på problem med lagen och den splittrade tillsynen över stiftelser. Den problembild som presenteras av myndigheterna är i huvudsak densamma som de intervjuade pekar på. Den uppsplittrade tillsynen är ett sådant problem. Såväl Katarina Olsson som advokat Bo Hjalmarsson pekar dessutom på det motsägelsefulla i att det civilrättsliga fenomenet stiftelser övervakas av regeringens förlängda arm, länsstyrelserna, och att stiftelsefrågor dessutom prövas av förvaltningsdomstolarna. – Kanske är det dags att överväga införandet av en myndighet med ansvar för registrering, ändringstillstånd och tillsyn med överprövning av allmänna domstolar i högre utsträckning än i dag, funderar Bo Hjalmarsson. Katarina Olsson pekar här på grannlandet Norge som en förebild. Där sköts tillsynen över stiftelser av en myndighet, Lotteri- og stiftelsestilsynet. Tillsynsfrågan är förstås central för stiftelserna, som ju varken har ägare eller medlemmar som kan utöva kontroll över förvaltningen. – Den enda tillsyn och intressekontroll som finns, förutom länsstyrelserna och Kammarkollegiet, är i vissa fall destinatärerna som kan ifrågasätta förvaltningens beslut. Någon naturlig ägar- eller medlemskontroll eller styrning finns inte, konstaterar advokat Yngve Kihlström. Det är en tung uppgift som vilar på länsstyrelserna, med över 19 000 stiftelser att granska. ADVOKATEN NR 8 • 2020 – Av förklarliga skäl tror jag att länsstyrelsernas tillsyn och kontroll blir reaktiv. Det är svårt att granska allting fortlöpande, säger Lynda Ondrasek Olofsson, som tillägger att i de situationer där hon stött på länsstyrelsens tillsyn har det varit motiverat att agera. Ett exempel på när länsstyrelsen tvingats agera är Ratzingers minnesfond (se faktaruta), där två styrelseledamöter som dessutom var advokater utnyttjade positionen för att berika sig själva och sina anhöriga. Alla intervjuade är dock överens om att Ratzingerfallet är ett undantagsfall. – Det finns misskötsel i stiftelserna precis som i alla organisationsformer. Men efter att ha jobbat med stiftelser i 30 år skulle jag säga att det inte är vanligare i stiftelser än i bolag. Det här är något man ofta flaggar för, att det skulle förekomma misskötsel. Men de bevis jag har sett är alldeles för vaga för att man ska kunna dra sådana slutsatser, säger Katarina Olsson. Och Manfred Löfvenhaft lyfter fram att många seriösa stiftelser har egna system för att granska verksamheten, exempelvis i form av lekmannarevisorer. FÖRÄNDRING BEHÖVS Förutom tillsynen pekar också tillsynsmyndigheterna på behovet av att i vissa fall underlätta ändringar av stiftelsers villkor, så kallad permutation. Även här får myndigheternas hemställan stöd av de intervjuade advokaterna och juristerna. Det ligger förstås i sakens natur att stiftelserna ska vara trögrörliga, eftersom stiftarens vilja ska styra verksamheten. Risken är dock att stiftelser med föråldrade ändamål till slut inte kan åstadkomma något av allt det goda de skapats för, eftersom samhället förändrats så mycket. Katarina Olsson kallar dagens stränga ändringsregler för kontraproduktiva, och jämför med aktiebolag och föreningar som hela tiden kan uppdatera sig efter samhällsutvecklingen. Och Manfred Löfvenhaft vill särskilt lyfta behovet av att kunna ändra i de stiftelser som faktiskt skapats med skattemedel. – Vad som är ett gott ändamål kan ju skattebetalarna bestämma från en tid till en annan. Stiftelselagen borde då kunna underlätta att man försiktigt följde den utvecklingen, i vart fall när styrelsen och staten är överens. Det är så mycket pengar det handlar om. Det skulle STATISTIK I mars 2020 fanns totalt drygt 19 500 stiftelser i Sverige. Deras samlade förmögenhet enligt årsredovisningarna var närmare 167 miljarder kronor (detta är alltså enligt årsredovisningar, inte marknadsvärde). l Drygt 15 000 var vad länsstyrelserna kallar andra stiftelser (anslagsstiftelser, familjestiftelser, kulturstiftelser, företagsstiftelser m.m.), med ett samlat kapital enligt årsredovisningarna på 84 miljarder. l Drygt 1 700 är näringsdrivande stiftelser med kapital närmare 30 miljarder. l Drygt 1 400 är pensionsstiftelser med närmare 45 miljarder i kapital. l 759 är insamlingsstiftelser med drygt en miljard i kapital. Källa: Länsstyrelsernas stiftelseregister Lynda Ondrasek Olofsson. » 31 31