Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR HANNE kjöllER Ur den men
tala diktaturen i vÅras briserade nyheten att Jönköpings kommun upprättat ett avtal med ett antal företrädare för det muslimska samhället. I skrivningen fanns några tämligen långtgående undantagsregler för just muslimska elever vad gällde exempelvis simundervisning. Eller nyheten och nyheten förresten. Överenskommelsen var nästan 20 år gammal och hade sedan dess, förstod man av kommunens företrädare som intervjuades i Ekot, mer rullat på. Fast riktigt så var det inte heller. Avtalet hade uppdaterats så sent som ett år tidigare. Inför att ärendet skulle behandlas i fullmäktige igen laddade jag ned handlingen och skrev en ledarkommentar. Den gick i korthet ut på att den här typen av religionsspecifika överenskommelser var orimliga. Skolplikten är överordnad föräldrars rätt till sina barn, det var rent av därför den tillkom en gång i tiden. Sedan spelar det ingen roll vilka skälen är. Man får inte ta skolpliktiga barn ur skolan om det så är för att tidpunkten sammanfaller med skördearbete eller religiös högtid. Därefter skrev jag att det naturligtvis inte heller finns någon poäng med att i onödan kränka någon. Finns det kvinnliga simlärare och det utan alltför mycket bök går att ordna med enkönad simundervisning finns inget skäl att tvinga på muslimska eller andra flickor från könssegregerade kulturer manliga magistrar i badbyxor. När jag gick i skolan hade jag en sångfågel i min parallellklass. Hennes senare framgångsrika karriär började då och där. Hon fick ett jobb i en musikal. Hennes sena kvällar krävde en hel del av anpassning från skolans sida. Men det fixade sig. Mer än så kräver inte jag för religiösa minoriteter. Men heller inte mindre. Om vi ska ha en individanpassad skolgång spelar det ingen roll om eleven ifråga är en sångfågel, en framtida OS-simmare, muslim eller jude. Sedan finns förstås en gräns. Skolan kan inte gå av på mitten. Kommunen kan 26 inte ägna hur mycket resurser som helst på att tillfredsställa behoven för en enskild oavsett om skälen är idrottsliga eller religiösa. Ungefär så löd den, tycker jag, hyfsat resonerande kontentan av min artikel. Av alla kommentarer var det en som bet sig fast. Den kom från en man som skrev att jodå, han höll med om lejonparten av mitt resonemang. Men att han samtidigt tog för givet att jag inte menade att judiska elever inte självfallet skulle få ledigt för bar mitzva. För menade jag det, ja då placerade jag mig själv i samma läger som Sverigedemokraterna. Mejlet skulle för bara något år sedan ha gett mig hjärtklappning. Va? Jag på samma sida som Sverigedemokraterna? Det får bara inte hända. Jag skulle säkert ha svarat något i stil med att jag inte alls sympatiserar med SD, att min bästa vän minsann är muslim, att jag känner flera judar och att jag till och med haft en relation med en svart man från Elfenbenskusten. Men nu blev jag bara förbannad. Och skälet till det är en artikel av författaren och DN-medarbetaren Lena Andersson. Hon skrev om denna nedsmetningsmekanism. Och om att man inte kan ändra uppfattning bara för att någon annan vars åsikter man inte gillar generellt råkar tycka samma sak i en specifik fråga. Eller som hon så knivskarpt formulerade det: ”I den mentala diktaturen bedömer man inte utsagor efter vad som sägs utan vem som säger.” (DN 2/1 -12) Men jag behöver alltså inte gå längre än till mig själv för att känna igen beröringsskräcken. Och nu när hon öppnat ögonen på mig ser jag den överallt. Hur människor överger principer för att inte hamna på ”fel” sida. När religionshistorikern och vänstermannen Mattias Gardell inkallades som sakkunnig i Breivik-rättegången berättade han om sina våndor inför att ställa upp på försvarets sida. Det var den sidan som kallat honom som expert, men det han ombads göra var inte att försvara Breivik, utan att redogöra för sin bild som islamforskare. Ska han ändra sin Advokaten Nr 6 • 2012