Advokaten 1
bild av islam för att den inte ska råka passa in
i Breiviks skruvade uppfattning om världen? Nej, det gjorde han ju inte. Men han motiverade sitt beslut att tala med hänvisning till rättsstaten. Det betyder inte att han tyckte att det var oviktigt att vara med i rätt läger. Bara att han valde ett läger som låg högre: rättsstatens. Andra snubblade i lägre instans. Av försvarets kallade sakkunniga var det ungefär hälften som lämnade walkover. Jamen ni hör själva. Expertvittnen. Professorer som ägnat hela sina yrkesliv åt att belägga det ena eller det andra, som plötsligt inte vill säga vad det är de kommit fram till, för att en enslig massmördare kan tänkas hålla med. Så självständig var den självständiga forskningen att en man, utan egna examina, styr den. För vad man än tycker, så tycker man ju inte som han. soM Ledarskribent Förväntas jag ha åsikter. Och eftersom jag arbetar på en liberal tidning förväntas jag ha liberala åsikter. När jag så torgför dessa åsikter händer olika saker beroende på vilket fält jag rör mig i. Om jag skriver positivt om kärnkraft är det aldrig någon som skriver till mig någonting i stil med: Aha, du bor säkert själv i ett stort hus och vill ha billig el. Om jag skriver om äldrevården är det aldrig någon som frågar mig om jag själv legat på långvården? Om jag däremot skriver om fördelarna med förskola kan jag få brev med formuleringar av typen: Hela din artikel andas dåligt samvete. Du försöker rättfärdiga att du slängt in ditt barn på dagis. Och så frestas jag då återigen att svara att nej, jag har inget dåligt samvete alls. Möjligen då mer för att jag och min dotters pappa valde att vara hemma och njuta av vår dotter tills hon var dryga två år, att vi sedan fick vänta på dagisplats, så att vår kavata lilltuta slängde längtansfyllda blickar på alla dagisbarngrupper vi mötte i parken. Eller möjligen att vi var lediga båda två samtidigt och bodde med henne i södra Afrika under ett halvår. Att vi kletade oss fast vid henne. Advokaten Nr 6 • 2012 Men nu blev jag bara förbannad. Och skälet till det är en artikel av författaren och DN-medarbetaren Lena Andersson. Hon skrev om denna nedsmetningsmekanism. Och om att man inte kan ändra uppfattning bara för att någon annan vars åsikter man inte gillar generellt råkar tycka samma sak i en specifik fråga. Men min artikel om förskolan handlade ju inte om oss. Den handlade om forskning om barns utveckling, om barn till nyanlända som i vissa fall, och om de inte gått i förskolan, kanske inte kan svenska när de börjar skolan. Den handlade om föräldrar som inte som vi kan låna på lägenheten för att vara hemma länge och njuta av sin unge. Den handlade om, att i god liberal tradition, utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Precis som min text om specialvillkor för barn med muslimska föräldrar. Vi går i fällan när vi inte orkar stå upp för det vi tycker. När vi känner oss manade att försvara oss i person, inte i sak. Jag minns inte längre exakt vad jag svarade bar mitzvamannen. Men jag vet att jag inte skrev att min bästa vän minsann är muslim, att jag har flera judiska vänner och att jag har haft en relation med en svart man. Däremot att jag hade en del åsikter om hans nedsmetande sätt att argumentera. För min del är det slut på krälandet och beröringsskräcken. Jag ska ur den mentala diktaturen. Hanne Kjöller ledarskribent på dagens nyheter och mottagare av advokatsamfundets journalistpris 2012 27