Advokaten 1
Debatt En vass penna och häktet i Göteborg Efter
mer än tjugo år var jag tillbaka som offentlig försvarare och skulle besöka det nya häktet i Göteborg. E n betongkloss med glas mellan de två Ulleviorna som troligen uppförts i samråd med alla organisationer utom kunderna – fångarna – och advokaterna. Vägen till besöksrummet går via inte mindre än sex säkerhetsdörrar. Man ringer, en röst svarar på plåtigt högtalarspråk och med tonen ”och vad är det du vill nu då som stör” – typ. Efter dörr ett avkrävs man legitimation och skall helst ha klientens personnummer i huvudet. Nästa anhalt, på denna anstalt, är klädskåpen där man säkrast bör lämna allt. Efter passage av säkerhetsdörr tre, en bastant sak i plåt och ”brrrr”- signal och samtal via skorrande högtalare är man i ”security”. Någon bakom en glasruta säger att man skall lägga grejorna i en plastback, ta av sig skorna och passera genom säkerhetsbågen. Instruktionerna är tydliga, klara, till och med nedlåtande och befallande. Men stopp tänker jag – är inte en offentlig försvarare en av samhället betrodd person? Förnedringen kryper på mig. Bandet stoppas med rösten bakom glasrutan som säger – det ligger något i din väska ta ut det. ”Ja men det är ju min diktafon, jag skall ju diktera”. Det är inte tillåtet. Jag tvingas retirera till klädskåpet och passerar under detta snöpliga återtåg en säkerhetsdörr med samma rigorösa kontroll. DiktafoAdvokaten Nr 6 • 2012 nen lämnar jag i klädskåpet och undrar – dom kanske vill att man skall ta av sig alla paltorna – säkrast så? Samma procedur upprepas i ”security-rummet” och jag godkännes denna gång. Med bältet i näven, skorna och portföljen i högerhanden lyckas jag få fram ett pekfinger för knappen till säkerhetsdörr nummer fyra. ”Brr”, det rosslar till vid passagen. Detta är inget annat än ett förnedrande bemötande syftande till att mjukgöra mig och min kår i denna miljö. Känslan av underläge inträder. Där har jag till och med skorna i handen och ber om att få komma vidare i dörrsystemet. Det enda som besparades mig var avklädning och besiktning av samtliga kroppsöppningar. Som tur är har jag tre pennor i min väska. Jag har alltså rätten att anteckna vad min klient säger, gott så kanske – slipper hårdmemorera vårt möte? eFter säkerhetsdörr nummer sex är jag så äntligen inne i besöksrummet. Klienten kommer in och jag upptäcker att jag är lika inlåst som den häktade i denna döda volym. Han och jag allena. Jag har inte en chans om det är en våldsverkare. Jag tänker på den kvinnliga väktare som med gott om tid slogs ihjäl av fången inför videokamerorna förra året. Inser att klientens privilegium är att samtala med mig, just utan avlyssning och utan videokamera. Om allt är korrekt kommer alltså ingen se eller höra vad som kan ske. Samtalet under sekretess mellan klient och advokat är det heligaste som finns, lika med bikten och psykoanalysen. Vad som där sker vet bara de. De tre pennorna jag har för att anteckna hans försvar är nu ett hot, eller en möjlighet kanske? Men, hur bra är det med en vass penna på ca 15 cm i detta läge? Hjärtsäcken kan nås en cm innanför huden, halspulsådern ligger vid ytan. Feltänkt, fritt från fantasi, trots år av erfarenhet och miljarder i kostnader befinner jag mig i detta göteborgska Fort Knox. Stora system, massor av folk och förnedrande behandling av såväl fångar som deras offentliga försvarare – alla buntas ihop. oM jag ändÅ haFt min diktafon att dänga i skallen till mitt yttersta försvar. Men den kan vara en bomb tänker nog Kriminalvårdsverket. Men mina pennor då? Skaften lika långa som knivbladet på en morakniv. Det var en morakniv just inköpt på Clas Ohlson som fällde utrikesminister Anna Lindh. Häktet i Göteborg tog min diktafon – men jag har en vass penna. Svante Thorsell advokat 41 Svante Thorsell.