Jubileumstidning 1
| 1980-TAL | Botkyrkabyggen 60 ÅR 1980 UTLYSTE BO
TKYRKABYGGEN EN TÄVLING DÄR TRE LOKALA KONSTNÄRER FICK FÖRESLÅ MOTIV TILL EN FASADMÅLNING I STORVRETEN. VANN GJORDE LARS ISACSSON MED SITT BIDRAG LÅT FANTASIN LEVA. FÄRGGLAD FANTASI GLÄDER ÄN IDAG Under tre sommarveckor cyklade Lars varje morgon från sitt hem i Hågelby till Storvretsvägen och den lätt svajiga tillvaron i bygghissen. – Första tiden drömde jag mardrömmar om nätterna att jag ramlade ner. Det var första gången jag g jorde en fasadmålning så det var verkligen ganska pirrigt, berättar Lars, som idag är bosatt i Vimmerby och pensionerad, men fortfarande verksam som konstnär. Sin enorma fasadmålning förberedde han i flera månader genom att först klippa ut alla figurerna skalenligt i papper, innan han skissade av dem på väggen. Därefter tog själva målandet vid. Lars minns än i dag hur många boende kom och hejade på honom och berömde hans konstnärskap. – Det var väldigt roligt när jag fick så fin respons. Många gillade de starka färgerna. Under arbetets gång funderade Lars mycket på hur väl han lyckats få ihop helheten av de många olika delarna i konstverket. – Jag kunde knappt bärga mig, jag ville så gärna att det skulle bli klart så att jag kunde se hela den färdiga målningen på håll. Först då kunde jag få en uppfattning om hur jag lyckats. Och jodå, han var själv riktigt nöjd när han satte locken på sina målarburkar innan han trampade hemåt på cykeln den där allra sista kvällen i juli. Tjugofem år senare var det dags för renovering med putsning av fasader på fastigheterna i Storvreten. Och detta skulle sorgligt nog innebära slutet för målningen. Men ibland går det inte riktigt som planerat. – Tack vare protester från de boende, som ville ha kvar sin färgglada fasad, fick jag i uppdrag att göra om hela härligheten en gång till. Så det var bara att ge sig upp i bygghissen igen och börja om på nytt när väggen var färdigputsad. Som tur var hade jag alla skisserna kvar. Och sedan dess har tankarna på målningen dykt upp hos Lars lite nu och då. – Det var en ära att få göra den och det är förstås extra roligt att den överlevt i så många år. Min förhoppning är att den fortfarande sprider glädje bland de boende. 37