Advokaten 1
Debatt Häktning – en mänsklig Varje år förpassar
våra domstolar cirka 11 000 personer till häktet – lika många som på ett fullsatt Globen. Ungefär tretton procent av dem får skadestånd av en felande stat. Häktningsbeslut grundas inte på någon egentlig rättslig prövning. Yrkandet om häktning görs av åklagaren. Domstolen bifaller dennes begäran i cirka 95 procent av fallen. Advokaterna är här samhällets gisslan för skenbilden av en balanserad rättegång. Det anser advokat Svante Thorsell. H äktningsförhandlingen skall skapa intryck av att vara en prövning av domstolen. Åklagaren har ensam bevisbördan. Denne skall för häktning visa att personen på sannolika skäl är misstänkt för ett visst påstått brott – ett lågt beviskrav jämfört med att för en slutlig och fällande dom krävs att det skall ställas utom allt rimligt tvivel. Detta låga beviskrav anses skäligt med hänsyn till att häktningsyrkandet måste prövas inom fyra dygn från anhållandet när utredningen kanske är oskarp. Men – det tolkas oftast som att rätten inte behöver göra någon prövning alls. Även den oskyldigt häktade får finna sig i att vistas i cellen lång tid – dagar, veckor, månader till och med år – trots att förundersökningen enligt lag skall bedrivas med så stor skyndsamhet som är möjlig. Men detta raska utredningsväsende tar ofta år på sig – inte dagar. En årshäktad, jag känner till, har fått sin omhäktning prövad vid åtta tillfällen utan framgång. Omhäktningarna kan knappast ha skett med rättens prövning i egentlig mening. 40 Europadomstolen i Strasbourg har i flera fall varit kritisk mot Sveriges långa häktningstider. Vid en häktningsförhandling presenteras ingen bevisning i rättslig mening. Vad som sker är att åklagaren gör ett antal påståenden. Oftast utan att lägga fram ens fragment av bevisning; inga handlingar, uppgifter om vittnen et cetera. Åklagaren yrkar sedan att rätten skall häkta den tilltalade. I 95 procent av fallen beslutar domstolen häkta personen såsom åklagaren begärt. Det är knappast en prövning av domstol. Snarast en expediering av åklagarens vilja om den inte är uppenbart felaktig. Hur det går till vid svenska häktningsförhandlingar är okänt för de flesta. Frågan förtjänar genomlysning och debatt. Försvararen undanhÅLLes inForMation Vid den första inställelsen har försvararen oftast ingen information om vad som komma skall. Först inne i rättsalen, i överraskande syfte, får denne och klienten åklagarens skriftliga begäran om häktning. Att leverera ett försvar är då oftast omöjligt. Möjligheten att undgå häktning är minimal. Det finns advokater som dagligen bestrider häktningsyrkanden och uppträder som frivillig gisslan för vår och samhällets myt om att häktningsförhandlingen är en värdig och balanserad rättslig prövning av om någon skall frihetsberövas – ”han har ju en advokat”. Dessa försvarsadvokater har också för vana att med spelad min stå med förvåningens pekfinger i häpnadens mun när beslutet meddelas och klienten förs bort. Advokaten är där för att inför samhället ge skenbilden av att klienten fått ett försvar. Inget frihetsberövande får ske utan tydligt stöd i lag, legalitetsprincipen, men hur tydligt är då det låga beviskravet ”sannolika skäl” för häktning? Svar: Grumligt. I lagförarbetena från 1938 heter det: ”att genom en fast regel närmare angiva vad som är att anse som sannolika skäl för misstanke torde ej vara möjligt och skall bedömas efter omständigheterna …, omständigheterna måste vara sådana att … bedömningen komma Advokaten Nr 7 • 2012