Ungdomsböcker 2016/2017 1
Orden blir som en karamell i munnen Ison Glasgows
resa från utsatthet till framgångsrik hiphop-artist är en resa där mamma har betytt allt men också en stor aptit på orden och hur de känns när man smakar på dem. I sin bok När jag inte hade nåt beskriver Ison Glasgow sitt första möte med svenska språket. Han var sex år, han och hans mamma skulle flytta från USA till Sverige där pappan, en rastaman från Barbados, redan fanns. De landar på Arlanda. Han blir förvånad. Talar inte hela världen engelska? Är det inte det som gäller? Det enda han hör är svenska och den låter främmande och hackig. – När man är liten och möter ett nytt språk, du vet allting är bara ljud och man försöker förstå vad folk säger genom att läsa deras kroppsspråk – i början var det väldigt förvirrande. Men det skulle det ha varit i vilket främmande land som helst, säger Ison Glasgow. Idag är det snarare modersmålet engelskan som skaver lite. – Jag älskar verkligen engelskan men jag känner mig numera som en turist när jag pratar det. Jag har inte underhållit språket annat än när jag pratar med mamma. Livet i det främmande landet blev tufft. Ganska snart övergav pappan familjen och flyttade tillbaka till Barbados. Ison och hans mamma blev hemlösa och bodde tidvis på gatan. De sov på parkbänkar och i trappuppgångar. Isons mamma försökte skrapa ihop pengar genom att uppträda på gator och torg. Ison höll i hatten och hoppades på klirrande slantar. Dagarna gick till att skaffa pengar till mat och en sovplats till kvällen. När Ison inte hade nåt hade han i alla fall en streetsmart och charmig mamma som mot alla odds försökte trixa sig genom tillvaron, en mamma som även när det var som kämpigast skapade utrymme för fantasi. – Mamma gjorde berättelser om pappa, han var den största rastan, han var ett lejon, en kung och jag var hans prins. Hon målade upp bilder av livet som vi hade i Queens, hur huset som vi bodde i såg ut, vad mormor gjorde… Det var hennes strategi, hon var bra på att avleda uppmärksamheten från de omständigheter vi levde under. Istället för att prata om hur tungt det var att flytta runt kunde hon säga: Ison, vilka barn tror du får vara med om så mycket som du, träffa så många människor som du? – När vi var som hungrigast, kunde hon till exempel börja prata om vad vi skulle laga för mat när vi hade fått pengar. Hur vi skulle laga den tillsammans, hur vi skulle hacka löken, vilka saker vi skulle ha i, vad vi skulle äta först och vad vi skulle spara till sist. Det var ju hemskt eftersom man var så hungrig men det var något att prata och drömma om. När Ison inte hade nåt hade han tid, massor av dötid att slå ihjäl i väntan på att mamma skulle bli klar med sitt och kvällen skulle komma. Som tidsfördriv brukade han spana på folk som passerade förbi och fantisera om deras liv. – Mamma sa alltid: Ison, var medveten om allt som sker omkring dig! Du kan lära dig något. Hon gav mig valet att göra det bästa av dötiden. Jag spanar än idag på folk. Hela tiden! Fantiserar om deras liv, vad de gjort, vilka svårigheter de har haft för att ta sig dit de är nu. Fantasin blir extraviktig, menar Ison, när det är kämpigt, när allt annat försvunnit och det finns mycket lite hopp om att morgondagen ska bli annorlunda. Då blir det livsviktigt att se sig själv i ett bättre ljus, få bli en annan en stund, att drömma. När Ison inte hade nåt förutom tid, fanns också serietidningarna. I dem läste han om superhjältar som Stålmannen, Spindelmannen och 29