Nöjesnytt Jönköping 1
ORVAR TYCKER TILL... MOCHILL, TJAVOSAR! Februari
är en sån där månad när allt känns likadant. Det är sisådär åtta plusgrader och regn, likadant som på midsommarafton. Och trots att det är en kort månad är det likadant som i januari – månaden är helt enkelt för lång för lönen (så lång att man måste ta till kort faktiskt). Den ena dagen är den andra lik och lika bra är väl det annars skulle det bli för olikt. En som olikt de flesta tycker lika är bäst är Orvar Lindberg, stadens språksociolog och tillika hästhandlare – det är bara att följa med honom i likriktningen så hittar du rätt. Likadan (läs: lajka (typ Facebook, inte rymdhunden) Dan) var det inte många som gjorde. Högste poli(s)truken Eliasson fick därför avgå som polischef efter det att han organiserat om polisen på ett så fiffigt sätt så att de löste ännu färre brott än innan. Vilket alla trodde var omöjligt med tanke på den tidigare låga uppklarningsprocenten. Nu för tiden känns det som att Leif GW löser fler brott en gång i veckan än vad landets alla poliser gör alla dagar i veckan. Hur som helst, Danny Boy fick gå men som så ofta är fallet när det handlar om höga chefer som får ett ofrivilligt avbrott, så fick han direkt ett nytt toppjobb. Nu som generaldirektör för myndigheten som ska skydda oss och samhället vid beredskap. Och den myndigheten hade nog ingen beredskap på att deras myndighet nu förvandlats till en sortergård för utrangerade polischefer. Det är inget brott att vara inkompetent, men regeringen bör kanske inte ha så brott, förlåt, brått att belöna just detta. Men inte ska vi skrika om chefer som sparkas uppåt och får fallskärmar lika stora som deras månadslöner. I den här staden har vi ju en lång och fin tradition att kicka chefer men samtidigt ge dom en kickback så att de kan fortsätta leva högt i det blå. Och där kan de sväva länge eftersom A-kassa är för oss vanliga dödliga medan fallskärm är för de riktigt kassa. Men snart får vi en ny chef i staden som kan ta hand om oss. Det är riktigt nära nu. Lika nära som färdigställandet av varumärkesarbetet som pågått i flera år och som ska tala om för oss medborgare hur staden som vi bor i verkligen är. En gång var vi ju det ”Gula ljuset vid Vättern” men kommunens marknadsförare ville ha något nyare och modernare. Och det har de pratat om och diskuterat. Och workshoppat. Och konfererat. Och lagt ut på reklambyråer i Östergötland. Och pratat om igen. Så när det äntligen kommer att presenteras är det förmodligen redan omodernt. Och då får det bli likadant igen. Vi är ju trots allt i februari kom vi ju överens om. Och om ni tvivlar på att samhällets folk- och självvalda stöttepelare har medborgarnas goda för ögonen fick vi nyligen nio miljoner skäl till att säga emot. För trots utsålda föreställningar av Les Miserables var den miserabla sanningen den att hela kulturskutan vid Munksjöstranden gick på grund med en förlust på nio miljoner. Man kan diskutera hur länge som helst huruvida Mozart är bättre än Prozac men att få en slutsåld föreställning att gå med vinst borde väl inte vara något större drama? Både förstafiolen och andrafiolen, ja faktiskt hela stråksektionen, i landstingsstyrelsen lovade bot och bättring till nästa år. Därför har de redan nu budgeterat med en förlust på fyra miljoner till nästa år och det är ju en klar förbättring. Något klingar dock falskt i den logiken (måhända är det bara spel för galleriet?) - för tänk om det blir slutsålt igen, då kommer ju ännu mer pengar att spelas bort. Och apropå spela bort pengar – har ni lagt märke till att dagens tv-utbud bara är en ändlös radda reklam för spelsajter och potatismjöl för 29,90 som avbryts då och då av människor garanterat helt fria från studieskulder som gör allt för att bevisa att människans utveckling kommit olika långt. I vissa program ligger de på en strand och väntar på ett X, i andra program sitter de på bondgården och väntar på en blivande fru och i andra program sitter de bara på bondgården. Och i några program vimsar de bara omkring i badbyxor och bikini och väntar på att tatueringarna ska torka. Det fanns en tid när det bara fanns en enda statlig kanal som visserligen var fylld med tråkiga program - men att kalla en massa kanaler som inte ens har tråkiga program för utveckling är som att kalla en italiensk fotbollspelare för stryktålig. Nej, i februari är som sagt allt likadant. HV spelar som alltid i februari knackigt (lugn, de vinner SMguld senare i vår), Södra presenterar som alltid i februari nyförvärv som snart kommer bli långtidsskadade och Melodifestivalen startar som alltid på nytt i februari även om det är samma låtar och artister som förra året. Allt är en likadan sörja - det enda som sticker ut är Zara Larssons uppsträckta långfinger på en affisch på vårt länsmuseum. Vilket fick en kristdemokrat att bli upprörd och skrika efter censur. Men det är ju alltid likadant i det partiet. Inte bara i februari… Men som ni märker så blir dagarna några millisekunder längre varje dag. Så det kanske inte dröjer förrän staden är det Gula ljuset vid Vättern igen. Den som lever får se…I TEXT: ORVAR LINDBERG, SPRÅKSOCIOLOG OCH HÄSTHANDLARE nojesnyttjonkoping