Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31 i ansiktet när han läser breven; j
ag blir svart (skratt). Jag har lärt mig att läsa breven och gå vidare. Att tänka på Martin Luther King hjälper en hel del. Faktiskt. Hon sluter sig inom sig själv för en kort stund. Sedan skymtas leendet igen. – Titta på mig, säger hon gestikulerande med båda händer; ögonen blixtrar. Hur många svarta kvinnor med piercad näsa finns det inom kulturen i Sverige? (Svar: sannolikt ingen i hennes ställning). Det är klart att folk vet vem jag är, lika klart som att jag kan bli både rädd och ledsen. Men jag kräver mod av mig själv – på samma sätt som jag kräver det av andra, säger hon och tar ett djupt andetag. – När vi samlar mod blir det fantastiskt; när vi fegar ur är det skam- ligt. När vi inte hanterar rasism på teatern, sprider den sig vidare ända in i klassrummen. Vägen till politisk medvetenhet gick genom teatern. Och vägen till teatern gick genom upptäckten av den egna kreativiteten i ”Londons Tensta”, East End. Tillsammans med sina tre systrar, mamma och pappa, som jobbade som sjuksköterska respektive busschaufför, bodde de i en liten lägenhet. De klarade mat och hyra, men pengar var en ständig bristvara, vilket var mycket positivt, påtalar hon. Att utveckla kreativiteten var av nöden. En dag i skolan, vid fyllda sju år, tog hon kommandot över klassen och arrangerade en show. Masker klipptes, dikter lästes upp. En lyckad tillställning. Med ohämmad förtjusning sätter hon i gång och reciterar The Owl and the Pussy-cat went to sea in a beautiful pea green boat ... – Mina lärare kommer fortfarande ihåg det, säger hon stolt. Något år senare dök en konstnärsgrupp upp i skolan och stannade en hel vecka. Under veckan fick alla skolämnen träda åt sidan, inklusive matematik, Josettes akilleshäl. Hon säger sig fortfarande ha problem att läsa klockan. Den idoga konstutövningen eggade upp något som funnits förborgat inuti henne, väckte det till liv. De tecknade och målade ute i det fria och åstadkom en konstnärlig utställning ute i parken. – Ute i naturen blev jag kreativ. Jag fick kontakt med något som var nedgrävt i mitt inre. Eftersom mamma jobbade mycket, och pappa med, tills han lämnade boet när hon var 14, växte ett behov att fly världen. Josette skrev ➼ 6-11 KOLLEGA 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68