Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53 Helena von Zweigbergk Anna och Mat
s bor inte här längre Norstedts Trots ett omslag av chick litkaraktär så har den här boken inte mycket gemensamt med Bridget Jones dagbok och andra böcker inom den genren. När Anna och Mats efter flera års försök ändå misslyckats med att lappa ihop sitt långa äktenskap beslutar hon sig för att våga begära skilsmässa. I boken skildras vad som händer med Anna och Mats, liksom med deras två barn, under det första halvåret efter separationen. Det är en trovärdig berättelse som, i och med den nakna och nära beskrivningen av huvudkaraktärernas vilsenhet och ensamhet, stundtals är rent ångestframkallande. Men den insiktsfulla beskrivningen av bokens karaktärer skapar också förståelse för att det ibland inte finns något alternativ till att bryta upp. Och att det som kan göra oerhört ont ändå kan leda till ett bättre liv för alla inblandade i slutändan. Därför är det ändå en livsbejakande berättelse, som jag hade svårt att lägga ifrån mig. AT Elin Fredriksson Olle Ljungström – Jag är både listig och stark Norstedts Man känner sig lite lurad. Hade inte skribenten Elin Fredriksson stämt förlaget för att hennes namn saknas på omslaget hade jag aldrig ifrågasatt att det var musikern Olle Ljungström själv som författat denna bok om hans liv. Men så är det alltså inte. Olle Ljungström är Sveriges mest inflytelserika och sönderkramade artist de senaste decennierna. Denna maffiga coffeetable-utgåva är den självklara utvecklingen på omfamnandet – och jag njuter av varje sida. För trots oklar avsändare är boken rena julafton för oss som förälskat oss i Ljungströms värld. Det är ett underbart sammelsurium av låttexter, teckningar, foton, festliga anekdoter och artistkollegors möten med Olle. De biografiska partierna för oss genom uppväxten, åren med bandet Reeperbahn, missbruket, solokarriären, turnéerna och uppbrotten. Det är öppenhjärtigt, sorgligt, tramsigt och roligt om vartannat. OR Louise Boije af Gennäs Högre än alla himlar Albert Bonniers förlag Louise Boije af Gennäs roman Högre än alla himlar är en välskriven tegelsten och tänkt som den första boken i en trilogi. Inledningen är påtagligt influerad av Strind- bergs första sidor i Röda rummet. Handlingen kretsar kring ett antal vänner som träffas över middagar, i sommarstugor och hemma hos varandra i tjusiga lägenheter och charmiga hus. Författarens tanke är tydlig. Hon vill skildra vad som händer under 2000-talets första år genom huvudpersonerna i boken och hon gör det bra. Läsarna får följa händelserna i USA den 11 september, mordet på Anna Lindh och en mängd andra händelser genom personerna i romanen. Gnissel i relationer, vänskap som nästan övergår i kärlek, missfall och svår sorg är bara en liten del av allt vännerna går igenom i den första delen. Jag ser redan fram emot nästa del. Dock känns omslaget med en kvinna i vit klänning inte som det mest passande. En roman som denna förtjänar ett omslag med mer tyngd. SL Denise Mina Getingsommar Minotaur förlag Jag har precis insett att jag är präglad på förlaget Minotaurs böcker. Omslagen ser nämligen likadana ut oavsett vilken deckarförfattare det rör sig om, och eftersom en av dessa författare är den fenomenale Reginald Hill, väljer jag omedvetet Minotaurdeckarna framför andra i bokaffären. Och blir lika besviken varje gång. Det är egentligen orättvist - Denise Minas Getingsommar, som handlar mer om skuld och sorg än om ett mysterium som ska lösas, är egentligen en riktigt hygglig bok. Särskilt fängslande är skildringen av fyrabarnsmodern Kays liv i kontrast till rikemanssonen Thomas erbarmliga tillvaro. Men det är fortfarande inte Reginald Hill. Getingsommar skulle sannolikt fått ett högre betyg om jag inte känt mig så blåst på konfekten på grund av omslaget. JR kollega.se Fler recensioner på www.kollega.se 6-11 KOLLEGA 53 KRÖNIKAN HELENA WESTIN är medarbetare på reklambyrån Tre Kronor och har tidigare jobbat som bland annat marknadsdirektör, marknadschef och vd. Nu kommer jag ut – igen F örsta gången jag kom ut på ett jobb var en sen kväll efter en firmafest. Min chef tyckte, för sjuttiotredje gången, att jag borde hitta nån trevlig kille. Då slängde jag mig ut för stupet och bara sa det: ”Jag är ihop med en kvinna”. Tänkte att nu är det kört. Nu kommer jag att hamna utanför. Nu får jag sluta. Men min chef bara tittade på mig. Länge. Varmt. Sen sa han ”Jaha, och vad heter hon då?” och kramade om mig. Så var det inte mer med det. Jag som hade våndats för detta i så många år, ägnat så mycket tid och kraft åt att spela straight, verka normal, hålla ihop en story. Chefens reaktion blev nästan ett antiklimax. För att fokusera på rätt saker och ha energi och kraft på jobbet behöver man vara hel. För mig som lesbisk har det sen den kvällen, för mer än sexton år sedan, varit självklart att vara så öppen det bara går. Trots att jag hela tiden måste komma ut, igen och igen. Med varje ny kollega, alla nya arbetsgrupper och på varje ny arbetsplats. Det är inte alltid lika enkelt som då, men nästan varje gång leder det till ett bättre och öppnare klimat på jobbet. »Jag slutade ta ansvar för andras känslor« I många år var jag livrädd för att komma ut över huvud taget. Tänkte att jag inte skulle slänga min sexualitet i ansiktet på folk. Jag skulle inte störa. Inte provocera. Inte irritera. För kanske skulle min lesbiskhet användas emot mig. Tills jag en dag började lyssna och hörde att alla andra hela tiden ”slängde sin sexualitet” på mig. Jag började helt sonika att prata mer och mer om mig och min tjej. Slutade skämmas, slutade ta ansvar för andras känslor och började i stället delta i samtalen. Det enda som hände var att jag fick mer värme, mer sympati och fler förtroenden. För så verkar det vara med oss människor, att ju ärligare och ju mer uppriktig du är mot en människa, desto mer ärlig och uppriktig kommer hon att vara mot dig. Varje komma ut-process blir faktiskt lite enklare. I dag, efter många tusen ”utkomningar”, ligger jag inte längre vaken på nätterna och planerar vad jag ska säga. Allt det där jag var så rädd skulle hända under mina tio år i garderoben har inte hänt. Inte en enda människa, på någon av mina arbetsplatser, har varit otrevlig, ohyfsad eller oförskämd mot mig på grund av min homosexualitet. Kanske har jag haft tur och mött bra människor, invänder någon, men jag tror inte det. Jag tror nämligen att om jag inte skäms, inte försöker dölja mig eller hålla det viktigaste om mig dolt, så finns det heller inget att skada mig med. Om jag däremot gömmer mig och håller mig i dunklet, då kan andra frestas att dra fram mig i ljuset och då kan det bli obehagligt. När jag i stället själv står stolt för den jag är kan ingen komma åt mig. Mycket sitter alltså i mitt eget huvud; både den förlamande rädslan och kraften som gör att jag kan ha det bra och göra bra ifrån mig på jobbet när jag vågar vara hela Helena.
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68