Advokaten 1
Reportage Stockholm Human Rights Award Komplex bi
ld av utvecklingen för de mänskliga rättigheterna och den internationella straffrätten 2013 års SHRA-pristagare M. Cherif Bassiouni ser dystert på utvecklingen för de mänskliga rättigheterna. Men han är alls inte pessimist, bara realist, menar han. TEXT TOM KNUTSON FOTO MICKE LUNDSTRÖM, MAGNUS ANDERSSON OCH TOM KNUTSON i ska träffas på förmiddagen samma dag som prisutdelningen äger rum. Strax efter klockan tio anländer M. Cherif Bassiouni punktligt till Advokatsamfundet. Han gör en bländande entré och charmar alla han möter. Vänlig och full av tålamod låter han sig fotograferas och intar vant och medvetet olika poser. När M. Cherif Bassiouni får första frågan, som handlar om vilken betydelse priset kan ha för arbetet för de mänskliga rättigheterna, dröjer svaret. Han ser upp mot taket, tar sats och börjar omsorgsfullt formulera sig. – Den naturliga reaktionen är en omedelbar känsla av tillfredsställelse. Men jag måste säga att för mig är det inte så viktigt att få personlig tillfredsställelse som det är att veta att det finns organisationer som uppmärksammar andra, säger han på bred amerikansk engelska. Bassiouni konstaterar att när en organisation hedrar en viss person så hedrar organisationen på sätt och vis sig själv eftersom den visar att genom att erkänna någons arbete så visar den att det arbetet är viktigt för organisationen. Den förmedlar ett erkännande av det goda arbete som utförs av andra människor. Och det uppmuntrar människor som kanske överväger att ge sig på att börja arbeta för de mänskliga rättigheterna. Priset förstärker och uppmuntrar. – Det allra viktigaste budskapet är att alla kan göra en skillnad. Alla 16 V ”Det allra viktigaste budskapet är att alla kan göra en skillnad. Alla borde sträva efter att göra en skillnad. Priset uppmuntrar människor över hela världen att försöka åstadkomma en skillnad.” borde sträva efter att göra en skillnad. Priset uppmuntrar människor över hela världen att försöka åstadkomma en skillnad, slår han fast. m. cherif bassiounis yrkesliv är intimt förknippat med hans insatser för att stärka de mänskliga rättigheterna och att utveckla den internationella straffrätten. Att hans liv kom att utvecklas i den riktningen hör samman med en rad händelser som påverkade och styrde hans liv åt det hållet. Bassiouni säger att hans morfar var en avgörande inspirationskälla för honom. Morfadern, en av ledarna för Egyptens revolution mot britterna 1919, var en övertygad pacifist som även reste till Indien för att träffa Gandhi på 1930-talet. – Min morfar var en viktig förebild som förmedlade tron på betydelsen av integritet och respekt för människan, sammanfattar han. Bassiouni övervägde aldrig att bli affärsadvokat eller karriärdiplomat. Redan i barndomen kände han sig hängiven att arbeta för det goda. Vad är din drivkraft? – Jag är en djupt troende person. Det är axiomatiskt att våra liv är korta. Och för dem som likt mig tror på Gud och tror att vi får möta vår skapare en dag vill jag kunna träffa vår skapare och säga att jag gjorde mitt allra bästa. Till skillnad från mina företrädare faraonerna vet jag att man inte kan ta någonting med sig till nästa värld. Det enda du kan ta med dig är det goda du har gjort och det är vad jag hoppas kunna åstadkomma i livet. det finns två händelser som var särskilt ljusa, känslomässigt, i hans långa karriär. Det ena var då han personligen bidrog till att fem kvinnor från Bosnien som utsatts för våldtäkt kunde få upprättelse i och med att de ytterst ansvariga dömdes att utbetala skadestånd. – Det var en extraordinär känsla för mig att se hur människor som varit så utsatta fick göra ett slags bokslut. Att få erfara hur rättvisan till slut hade segrat. Trots att de aldrig skulle få några pengar. Det berörde mig väldigt mycket. Jag kanske inte har gjort något för universum men för de här fem kvinnorna har jag gjort något, berättar han. Den andra händelsen var i februari 2004 när han, som FN:s oberoende expert för mänskliga rättigheter i Afghanistan, upptäckte att 852 människor hölls fängslade under fruktansvärda förhållanden. Det var nästan tio minusgrader och det saknades uppvärmning i fängelset. Människorna frös och for illa och dessutom var åtskilliga allvarligt sjuka på grund av de usla förhållandena. När han återvände till sitt hotell den kvällen var det iskallt eftersom ledningarna frusit i hotellet så han frös liksom fångarna. Bassiouni gick till sängs med kläderna på under dubbla täcken. Men han kände kylan tränga igenom och kunde inte sluta tänka på fångarnas öde. Mitt i natten gick han upp ur sängen eftersom han inte kunde sova. Advokaten Nr 1 • 2014 »