Advokaten 1
Fokus Tvångsomhändertagande » Bo Vinnerljung. – B
arn som har psykiska problem, vilka kan yttra sig som självskadebeteenden, en ADHD-problematik eller andra psykiska problem, får sällan den tidiga psykiatriska hjälp de har behov av, säger hon. Dessa problem kommer då ibland att utvecklas till ett socialt nedbrytande beteende och först i det stadiet griper samhället in, då ibland med ett LVU-omhändertagande. Men det är en följd av att de inte har fått den hjälp de behöver tidigare. Man kan inte nog understryka vikten av att barn med sådan problematik skulle vara mycket mer hjälpta av tidiga adekvata psykiatriska vårdinsatser. Professor Anna Hollander anser också att lagen är föråldrad. Rekvisiten har samma konstruktion som när den första barnavårdslagen antogs. Kunskap om sociala problem och förhållanden mellan barn och föräldrar och samhället har förändrats avsevärt under de senaste decennierna. – Som lagen är konstruerad leder den till att det snarare är symptom som angrips och inte de grundläggande eller bakomliggande problemen, säger hon. Det gäller särskilt ungdomars beteende där socialtjänsten bedömer beteendet och inte orsaker till beteendet. I dag får många barn diagnoser. Det påverkar förutsättningarna för lagens tilllämpning. Tidigare skulle de ha omhändertagits på grund av sitt beteende enligt LVU, men det gäller inte i dag. Har barn en ADHD-diagnos och beter sig som om de hade ett socialt nedbrytande beteende, så kan inte LVU tillämpas. MER TVÅNG I FRAMTIDEN? Anna Hollander anser att barnrättstänkandet är positivt eftersom det har lett till att samhället tar ett större ansvar för barn, men det kan samtidigt innebära att barn blir mer beroende av samhället. – Fokus på barn har blivit en central fråga både inom juridiken och socialt arbete. Det är positivt, men problemet som kvarstår är att veta när en separation mellan barn och föräldrar kan anses vara i barnets intresse. Den frågan är fortfarande lika komplex, lika svår och lika stor oenighet kring. Det är svårt att bedöma när bristerna i omsorgen är så omfattande att det inte går att hitta andra lösningar än att omhänderta barn eftersom man vet att en separation också skadar barn. Minsta ingripandets princip är uttryckt i LVU, men jag vet inte i vilken mån den tillämpas på samma sätt som tidigare, säger Anna Hollander. 34 Förebyggande insatser kan minska behovet av tvångsomhändertagande. Trenden sedan 1980-talet har varit att minska tvånget. Anna Hollander kan tänka sig att den pågående utredningen tittar lite extra på den frågan i sin översyn av LVU. – När barnen kan anses fara illa vill man stärka samhällets ansvar och där kan man kanske se att det blir ökade befogenheter för socialtjänsten att ingripa mot föräldrars och barns vilja. Det gäller främst de yngre barnen där man kan lyfta in andra omständigheter som kan leda till tvång. När det gäller de äldre barnen kan de få ökad självbestämmanderätt. Men det betyder inte att de får fatta beslut. Det är alltid vuxnas ansvar. OTYDLIGT RISKBEGREPP ”Risk är inget annat än ökad eller minskad sannolikhet. Det är också ett kvantitativt begrepp. I praktiken används det på fall där vi av normativa skäl inte kan undvika att gripa in men omformuleras till risk.” Bo Vinnerljung Bo Vinnerljung, professor på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, är kritisk till att riskrekvisitet har en så stark ställning i LVU. Ett barn kan omhändertas enligt LVU om det finns ”en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling annars skadas”. – Riskrekvisitet saknar helt anknytning till ett vettigt bruk av begreppet, säger han. Risk är inget annat än ökad eller minskad sannolikhet. Det är också ett kvantitativt begrepp. I praktiken används det på fall där vi av normativa skäl inte kan undvika att gripa in men omformuleras till risk. Inte lätt för föräldrar att förstå och inte särskilt förutsägbart för någon. Om man skulle ta lagtexten på allvar skulle det till exempel också – som i Norge – krävas att socialtjänsten och förvaltningsdomstolen har ett trovärdigt underlag för att bedöma om risken för oönskad utveckling verkligen minskar om samhället ingriper. Bo Vinnerljung menar att om man ska använda riskrekvisitet måste det definieras tydligare, men han vill inte ta bort det, eftersom det ibland fyller en viktig funktion när samhället måste ingripa preventivt. – Det klassiska exemplet är att det varje år brukar vara ett Jehovas vittne-barn som behöver en blodtransfusion. Då gör man ett tvångsomhändertagande, barnet får hjälp och sedan upphör omhändertagandet. Där kan man se att om vi inte gör någonting är det risk för barnets hälsa och till och med för barnets liv, säger Bo Vinnerljung. Magnus Åhammar tycker inte att riskrekvisitet är ett problem eftersom förvaltningsrätten får ledning av Högsta förvaltningsdomstolens domar. – Just det här med ”påtaglig risk för hälsa och utveckling” försöker vi göra till ett juridiskt begrepp och att lika fall behandlas lika, säger han. Jag upplever inte den delen Advokaten Nr 1 • 2014 »