Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Politiskt ledarskap de
t är valår. Vilka är då de stora rättspolitiska frågorna? Är det frågor om asylrätten, brottmålsprocessen, rätten till rättshjälp, skatteprocessen, övervakning, barnens rättigheter, kränkningarna på nätet eller de långa häktningstiderna med ingripande restriktioner? Den största och viktigaste rättspolitiska frågan handlar enligt min mening inte om någon enskild sakfråga. Den stora frågan gäller vilket samhälle vi önskar leva i och vilket samhälle vi vill ge i arv till våra barn. Dess centrala problematik gäller den tydliga förskjutning i synen på rättsstaten och dess grundvalar som regering och riksdag under senare tid har infört. Det vore därför naturligt om det politiska ledarskapets vilja och förmåga att vidmakthålla rättsstatens grundbultar finge ökad uppmärksamhet detta supervalår. Ty politiken håller alltmer på att utvecklats till en principlös maktkamp där populistiska utspel avlöser varandra. Det leder till att rättssamhället försvagas. Men det leder också till medborgarna tappar respekt för politiken och dess företrädare. Detta kommer, på sikt, att utgöra ett allvarligt hot mot demokratin. På det nya årets första dag skrev utrikesminister Carl Bildt en debattartikel i Expressen om betydelsen av friheten på nätet och hur FRA-lagstiftningen i själva verket utgör en garanti för denna frihet. Denna svårt grumliga tanke får väl anses innefatta ett retoriskt grepp av det mer djärva slaget, även för att komma från utrikesministern. Han indikerade, som man får förstå budskapet, att de som var kritiska till FRA-lagstiftningen också förespråkade begränsningar på nätet. Storebror som frihetskämpe är inte för alla en självklar bild. Det finns de som skulle anse den rent absurd. Föga överraskande uttryckte statsrådet sin tillfredsställelse med FRA-lagstiftningen, rättstillämpningen och kontrollen härav. Han påstod sig till och med ha fått beröm för den svenska modellen. Frågorna var fyllda ”av viss beundran över våra tydliga lagar, institutioner och begränsningar”. Hur Sverige har hanterat FRA håller enligt Bildt på att utvecklas till ett internationellt föredöme. Han hoppas att ”demokrati efter demokrati ska komma fram till lösningar längs våra principer”. Det är oklart med vilka Sveriges utrikesminister samtalat i denna fråga. I ljuset av den utomordentligt starka kritik som i dagarna kommit från EU-parlamentets utskott för mänskliga rättigheter, hade det varit av intresse att få närmare uppgifter om vilka dessa beundrare av svensk underrättelselagstiftning är. I EU-parlamentet tycks 4 förtjusningen splittrad. Ty i den rapport som utskottets ordförande presenterade uppmanas Sverige uttryckligen att se över sin lagstiftning på övervakningsområdet för att säkerställa att den står i överrensstämmelse med Europa konventionen. Rapporten kritiserar den omfattande, systematiska och urskiljningslösa insamlingen av personuppgifter från personer som inte är misstänkta för brott. I rapporten ifrågasätts vidare att insamlingen av data endast skulle vara styrd av och begränsad till terroristbekämpande syften. Belysande för den svenska självbelåtenheten är att Sverige genom FRA och dess generaldirektör underlåtit att besvara de frågor som ordföranden i EU-utskottet funnit sig böra ställa till Sverige. Det är inget annat än generande för Sverige att maktfullkomliga tjänstemän tillåts agera på detta sätt i relation till allvarliga frågor från ett EU-organ. Det skall dock sägas att konstitutionsutskottets ordförande tog sig tid att lojalt medverka. Det får man vara tacksam för. Rapporten ska behandlas i utskottet och EU-parlamentet under våren. Den svenska regeringen har vid ett fåtal tillfällen kommenterat de skandaler som uppenbarades genom Edward Snowdens avslöjanden. Man har då envist hänvisat till den svenska lagstiftningen, med tillägget att man utgår ifrån att myndigheterna följer lagen. Det ankommer dock på regeringen att också genom vederbörande kontrollorgan kontrollera lagarnas efterlevnad. Här har regeringen gått fel. Den kritik av försvarsunderrättelseverksamheten som framförts av SIUN och Datainspektionen har veterligen inte fått några påtagliga effekter. Allt fortgår som förut, kritiken obeaktad. Men kritiken handlar inte bara om bristande lagenlighet hos FRA och den bristande kontrollfunktionen. Den handlar också om regeringens egna avvikelser från lagstiftningen. En viktig del av kontrollen av FRA utförs av Försvarsunderrättelsedomstolen. Och i den delen fuskar man. Exempel på detta är följande. Regeringen har, sedan utgången av november månad, underlåtit att utse det antal integritetsskyddsombud vid domstolen som lagen föreskriver, det vill säga minst sex. Regeringen har i vart fall ännu inte när denna text skrivs utsett de av Advokatsamfundet föreslagna tre personerna. Man har istället uppdragit åt kanslichefen vid Försvarsunderrättelsedomstolen att, med förbigående av Advokatsamfundet och i strid med vad som följer av lag, tillfråga de tre tidigare ombuden, vars mandattid nu gått ut och Advokaten Nr 1 • 2014