Advokaten 1
Debatt räkning baum föreslår en del reformer för
att återinföra offret och hans hämndbehov till den rättsliga processen. Han föreslår till exempel att offret skall få ett eget rättsligt biträde, som inte finns i USA, och att offret skall få ett finger med i skuldbedömningen, inte bara vid straffmätningen. Rosenbaum går så långt att han vill tillerkänna offret vetorätt i vissa frågor. rosenbaum har en viktig poäng, när han betonar hämndmotivet som en grund för brottmålsdomstolarnas existens. Alltför sällan hörs det i debatten att statens roll i straffrättskipningen – visserligen bakom kulisserna – egentligen är att hämnas för brottsoffrens räkning. Den civiliserade människan rynkar gärna på näsan åt hämnd som något primitivt. Allmänpreventionen i all ära, men kanske är den verksam mest för oss välordnade. Den kanske viktigaste orsaken till att staten straffar är kanske trots allt att staten till varje pris vill undvika privatjustis och vendettor iscensatta av brottets närmaste omgivning. En sådan privatjustis är naturligtvis inte önskvärd från ett samhälleligt perspektiv. Det är därför viktigt för staten Advokaten Nr 1 • 2014 att inofficiellt upprätthålla åtminstone ett sken av att vara en ställföreträdande hämnare. Staten är den som är bäst lämpad för hämnande verksamhet – inte brottets anhöriga eller klaner. Hämnden blir objektivt bedömd, proportionell och likformig i en lugn och sansad rättssal. Men den centralmakt som straffar måste på något sätt ändå framstå som den oförskräckta hämnaren för att dämpa hämnande tendenser hos offret och dennes omgivning, vilket visserligen sker men anständigtvis i den förnuftiga allmänpreventionens lånta fjädrar. I sitt idealiserande av hämnden och den rättfärdige hämnaren medger Rosenbaum att privatjustis kan leda till tragedier. Han tar ett exempel från Nya Guineas bergstrakter, där en gris, som råkade böka i fel trädgård, resulterade i 47 dödsfall bland människor. Han nämner också fall från Albanien, där det praktiserats privatjustis sedan årtusenden med tusentals offer som resultat, och som inte ens den centralmaktssträvande kommunismen kunde rå på. Rosenbaum inser också att det i USA finns kulturer, där privatjustis frodas, till exempel bland gatugängen i Los Angeles, med många dödsfall som följd. Men alla dessa avskräckande exempel hindrar inte Rosenbaum från att i närmast panegyriska ordalag prisa den rättrådige hämnden och döma ut de amerikanska domstolarna som dåliga hämnare. hur är det då med det svenska rättsväsendet? Hur beaktas hämnden av oss? I den allmänna debatten beaktas den inte alls som något önskvärt. Men i vissa konkreta avseenden i den praktiska rättskipningen är vi i vårt land ändå bättre på att ”se” brottsoffren än i USA. Vi har ingenting som liknar plea bargain. Vi har målsägandebiträden. Vi har målsägandeförhör, som har direkt bäring på skuldfrågan och vi erkänner straffvärdet av själva brottet som i huvudsak bestämmande vid utdömandet av straffet. Därmed är inte sagt att svensk rättväsende öppet och oförbehållsamt erkänner hämnden som en verksam del i något led av rättsprocessen. Hämnden flyter som ett isberg under ytan och vi ser på sin höjd toppen. Olof Öhlén Advokat 47 Alltför sällan hörs det i debatten, att statens roll i straffrättskipningen – visserligen bakom kulisserna – egentligen är att hämnas för brottsoffrens räkning.