Advokaten 1
vilka Advokatsamfundet, trots förtjänstfulla insa
tser under fyra år, av principiella skäl ej föreslagit till omval. Advokatsamfundet anser nämligen det vara ett värde i att samma integritetsskyddsombud inte tjänstgör för länge. För långa mandattider riskerar att skada förtroendet för ombudens oberoende och integritet. Regeringen har således i själva verket, medvetet, i strid med lagens föreskrifter sökt obstruera gällande lagstiftning, som föreskriver att integritetsskyddsombuden ska utses på förslag av Advokatsamfundet och Domarnämnden. De av Domarnämnden föreslagna ombuden har emellertid förordnats. Från en konstitutionell utgångspunkt måste det betraktas som högst anmärkningsvärt att de av Advokatsamfundet nominerade ledamöterna inte har förordnats. Det säger sig självt att det inte är lämpligt att regeringen i hithörande frågor inte agerar så att dess vilja att tillförsäkra en oberoende kontroll av FRA-verksamheten kan ifrågasättas. Men, dessvärre, ska nog regeringens agerande ses i ljuset av andra utspel med tydligt syfte att försvaga kontrollmekanismerna. Följande är illustrativt. Vid årsskiftet skulle regeringen utse en ny ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen. I de ärenden som typiskt sett handläggs av domstolen står på den ena sidan – i själva verket den enda sidan – FRA, som agerar på uppdrag av andra myndigheter, till exempel Försvarsdepartementet. Det kunde då tyckas självklart att ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen inte bör vara en person med starka lojalitetsband till Försvarsdepartementet. Poängen med domstolen var ju att den skulle agera oberoende och kritiskt pröva inkomna ansökningar. När man då finner att Försvarsdepartementet aktivt verkar för att på posten som ordförande i domstolen få tillsatt sitt eget folk, den nuvarande rättschefen vid Försvarsdepartementet med ansvar för FRA, baxnar även den som inte i övrigt har anlag för paranoia. Försvarsdepartementet tog sig i denna fråga för att agera, genom att den nuvarande statssekreteraren, liksom den tidigare statssekreteraren, till Domarnämnden uttalade sitt mycket starka stöd för rättschefen och uttryckte att de fann henne mycket väl lämpad på posten. Den förre chefen för FRA, det vill säga chefen för den myndighet som på regeringens uppdrag ansöker om inriktning av signalspaningen med mera hos Försvarsunderrättelsedomstolen fann henne synnerligen lämpad. Det som inträffat i dessa frågor åskådliggör minst två saker. Det visar på en alarmerande omdömesbrist hos såväl de högsta politiska tjänstemännen på Försvarsdepartementet, rättschefen som sökte ordförandetjänsten liksom hos den tidigare FRA-chefen. Förfarandet antyder därtill en total brist på respekt för domstolens oberoende och ordförandens integritet. Detta bekräftar den förändrade syn på rättsstatliga principer som kännetecknar utvecklingen på senare tid. I en nyligen utkommen doktorsavhandling ”För din och andras säkerhet” av Markus Naarttijärvi analyseras hur lagstiftaren förhåller sig till rikets säkerhet, personlig integritet och teknisk utveckling. Han identifierar förändringar i lagstiftarens syn, proportionalitetsavvägningar över tid, samt hur dessa förhållanden påverkar den personliga integriteten och upprätthållandet av rättsstatliga principer. Analyserna leder fram till fyra slutsatser. Advokaten Nr 1 • 2014 Författaren slår fast att lagstiftaren har förändrat sin syn på personlig integritet. Från att vara ett individuellt uttryck för ett samhällsintresse, har den personliga integriteten kommit att förskjutas till ett rent individuellt intresse. När det gäller säkerhetsintresset har lagstiftaren övergivit etablerade rättssäkerhetsprinciper, krav på misstanke om brott, för att göra intrång i privatlivet. Man har i stället övergått till ett ”riskfokuserat preventionsperspektiv” – en i sig minnesvärd eufemism. Vidare fastslås att lagstiftaren har låtit tekniken styra lagstiftningen, istället för tvärtom. Dessa tendenser har enligt författaren tillsammans bidragit till att tidigare grundläggande principer för samhällets intrång i den privata sfären gradvis frångåtts i lagstiftningsprocesserna rörande preventiv avlyssning, inhämtning av elektronisk kommunikation och signalspaning. Lagstiftningsprocesserna har istället ”präglats av en inkonsekvent hantering av viktiga konstitutionella och demokratiska värden, bristande helhetssyn och ensidiga proportionalitetsanalyser”. Forskaren drar slutsatsen ”att varken regering eller riksdag närmat sig sin konstitutionella uppgift ifråga om de preventiva tvångsmedlen på ett sätt som inger förtroende”. Författaren ifrågasätter vidare om tilltron till lagstiftaren som garant för fri– och rättigheter är lämplig och om den kan upprätthållas i längden. Detta är som framgått en mindre upplyftande skildring över hur regering och riksdag har underlåtit att ta sitt konstitutionella ansvar på allvar. När statsministern och andra berörda statsråd hänvisar till att vi på detta område har en god lagstiftning är det svårt att ta detta på allvar. Ty för att fylla de rättsstatliga kraven räcker det inte med att lagstiftningen i formell mening tillkommit på rätt sätt. Den måste också ha visst innehåll och hålla en viss kvalitet för att kunna betraktas som rättsstatligt godtagbar. Och lagen måste dessutom tillämpas enligt vedertagna principer. Det är det som är skillnaden mellan ”rule of law” och rule by law. Att den svenska regeringen stundom synes vara anhängare till den senare principen är minst sagt bekymmersamt och antyder precis som Markus Naarttijärvi kommer fram till, en allvarlig förskjutning i synen på rättsstatliga principer. Jag tror och hoppas därför att 2014 kommer att präglas av frågor om politiskt ledarskap och förtroendet för rättsstaten. För, alldeles oavsett vad man må tycka i enskilda rättspolitiska frågor, handlar politiskt ledarskap ytterst om att identifiera en principiellt hållen, icke händelsestyrd, långsiktig politik, och att stå upp för den, få andra att verka för samma mål och att genomdriva den. Det förutsätter politiker som inte har som främsta syfte att behålla eller fånga makten, utan politiker med ett äkta engagemang för rättsstaten och dess invånare. Allt här i världen handlar inte om pengar! Ibland måste man engagera sig även för annat än jobbskatteavdrag. Till exempel för rättsstaten. ”Jag tror och hoppas därför att 2014 kommer att präglas av frågor om politiskt ledarskap och förtroendet för rättsstaten.” Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 5