Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR PER CLARÉUS Domaren i st
rålkastarljuset domstolarna får mer makt. Det beror bland annat på påverkan från EU-rätten och på att mänskliga fri- och rättigheter fått en större rättslig tyngd. Konflikter mellan regler på olika nivåer har blivit vanligare och det är domarna som till sist måste avgöra vilka regler som ska tillämpas. Därtill har lagstiftaren under en längre tid successivt överfört vissa uppgifter till domstolarna som tidigare låg på myndigheterna. Det handlar bland annat om migrations-, bygg- och miljöfrågor. Vi har alltså en utveckling där domstolarna och domarna får en allt viktigare roll i samhället. Det finns också exempel på att domstolarna tagit sig makt på ett sätt som vi inte är vana vid sedan tidigare. Men ändå håller domarna fortfarande en ganska låg profil i samhällsdebatten och utsätts dessutom sällan för den typ av uppmärksamhet eller granskning som är vanlig för andra makthavare. Varför är det så? en anledning till domarnas frånvaro i den svenska samhällsdebatten kan handla om att vi i hög grad har sett, och ser, på dömandet som ett slags mekaniskt förfarande. Relevanta omständigheter matas in i domstolen och ut kommer det – objektivt sett – enda rätta avgörandet. Det bör medges att en sådan förenklad bild på dömandet ibland kan vara ganska bekväm för en domare – om det är något det är fel på så är det ju lagen, aldrig dömandet. Men juridiken är som bekant sällan enkel. Snarare präglas dömandet av avvägningssituationer och svåra bedömningsfrågor. Det finns ofta flera rätt, eller i vart fall olika grader av rätt – inte minst nu när olika regelverk allt oftare står mot varandra. Det blir alltså allt svårare att gömma sig bakom mekaniken. i domarens persona finns dessutom ett visst mått av kontrollbehov. Det är bland annat mot denna bakgrund man bör se det tidigare standardsvaret när medierna ringde – ”Det jag har att säga står i domen”. I sitt avgörande har domaren vänt och vridit på formuleringarna för att på ett 30 så nyanserat och adekvat sätt som möjligt motivera sina ställningstaganden. Det är svårt att korta ned och förenkla budskapet så att det passar i en kort intervju. Risken finns att någon väsentlig uppgift inte får vara med. Till detta kommer att man ska sitta ned med kollegorna vid morgonfikat dagen därpå. Kanske känns det ändå tryggare när diskussionen vid fikabordet istället handlar om den där advokaten som gjorde bort sig – ”Att inte med ett enda ord nämna tilltrosreglerna i hovrätten under intervjun i Aktuellt?” Men den bilden stämmer faktiskt inte (alltid) längre. En hel del har hänt under senare tid. Numera skrivs ofta pressmeddelanden i uppmärksammade mål, de allra flesta av dagens domare anser att det ingår i uppdraget att vara tillgänglig för medierna, och Domstolsverket har byggt upp en professionell presstjänst. Ja, till och med på Twitter blir vi domare fler och fler – sannolikt inspirerade av en del goda förebilder från bland annat advokatkåren. klart är också att diskussionen som förs inom juristskrået har blivit livligare. Till exempel har en del justitieråd i Högsta domstolen börjat ge svar på tal när deras avgöranden kritiseras. Låt vara att det – än så länge – i huvudsak skett i Svensk Juristtidning. Det var ändå (mer) otänkbart för tio år sedan. Ännu mer intressant är den interna debatten om domstolarnas makt som pågått under några år. Frågorna om maktdelning och gränsdragningen mellan juridik och politik är förstås av grundläggande intresse även utanför juristskrået. Och visst pågår samma diskussion även i andra sammanhang. Men precis som var fallet när JK presenterade sin uppmärksammade rapport Felaktigt dömda så har en konstruktiv och oväntat spänstig intern juridisk debatt inte till fullo nått ut i den breda samhällsdebatten. Mårten Schultz har träffande talat om juristernas elfenbenstorn (SvJT 2014 s. 105). Schultz konstaterar att juridiken präglar mycket av samhällsdebatten – bläddrar man igenom en dagstidning så handlar många artiklar Advokaten Nr 1 • 2017