Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR kARiN FAGERholM Barnkonv
entionen är inte drygt 20 År har gÅtt sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige. Mycket har hänt när det gäller efterlevnaden av den. Lagstiftningen har gradvis förändrats till det bättre. Barn- och äldreminister Maria Larsson presenterade den 10 november i år en kartläggning av svensk lags överensstämmelse med barnkonventionen, och i den konstateras att lagarna i princip stämmer bra med konventionens bestämmelser, och i många fall går längre. Lagstiftaren har med andra ord gjort sitt jobb när det gäller att transformera barnkonventionens artiklar in i svensk lag. Vissa förbättringar kan givetvis fortfarande göras, exempelvis stämmer inte diskrimineringslagens grunder för diskriminering överens med de som finns i barnkonventionen, men överlag är inte lagstiftningen problemet för implementeringen av barnets rättigheter i Sverige. När Sverige ratificerade barnkonventionen uttalade man också att vid tolkningen av svensk lag ska konventionskonform tolkning användas, det vill säga nationell lag ska tolkas i ljuset av konventionen för att försäkra att man följer konventionens intentioner så långt som möjligt. Det är här vi på Rädda Barnen ser var de stora problemen med barnkonventionen finns idag. Eftersom barnkonventionen inte finns med i lagboken, är det inte något som används när lagarna ska tolkas i domstolar, hos myndigheter eller kommuner. Domare i våra högsta instanser säger rakt ut att konventionskonform tolkning inte fungerar i praktiken. Vi ser stor skillnad när det gäller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Den åberopas och används i domstolar och hos myndigheter, och man har lärt sig att använda sig av den på ett rättssäkert sätt. Varför? Jo, sedan 1995 är den inkorporerad i grundlagen och finns 20 därför i juristers och andras medvetande på ett annat sätt än övriga konventioner om mänskliga rättigheter. Att den konventionskonforma tolkningen inte fungerar har vi genom året kunnat se ett antal exempel på. Bland annat ser vi detta när två av konventionens grundprinciper ska beaktas av myndigheter och domstolar – att vid åtgärder som berör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet (artikel 3) och att barnets åsikter ska beaktas vid frågor som rör honom/henne och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (artikel 12). När det gäller principen om barnets bästa är det något som finns reflekterat på ett flertal platser i lagstiftningen, till exempel i föräldrabalken och socialtjänstlagen. Dock har det visat sig att domstolar och myndigheter har väldigt svårt att förstå vad detta innebär och hur man ska tolka det. Bland annat ser vi i vårdnadstvister som leder till avgörande i domstol att domskälen fokuserar uteslutande på föräldrarnas situation och svårigheter att samarbeta, barnet syns inte alls. När domslutet meddelas, står det ”för barnets bästa ska därför dömas till gemensam vårdnad”. Hur har man kommit fram till detta, när man inte har utrett situationen ur barnets perspektiv? barns rätt att bLi hörda hänger starkt ihop med utredningar om barnets bästa. Denna rättighet finns också med i lagstiftningen på ett flertal platser, ibland med åldersgränser (till exempel ska barn som är 15 år höras när det gäller vård inom socialtjänsten), men oftast utan. Där det inte finns en lagstadgad åldersgräns har i stället en praxis utarbetas, som i de flesta fall innebär att barn som har fyllt 12 år hörs i ärenden som rör dem, och då beaktas även deras åsikter i avgöAdvokaten Nr 9 • 2011