Advokaten 1
Debatt Vem skall svara för av narkotika En aktuel
l dom i Högsta domstolen gör att farligheten hos enskild narkotika skall anses vara en bevisfråga, inte en prejudikatsfråga. Det skapar ett osäkert läge, då frågan saknar administrativt, akademiskt och forensiskt hemvist. Det skriver Jonas Hartelius. S Jonas Hartelius. edan den 1 januari 2006 har fler än 40 enskilda substanser klassats som narkotika. Hur dessa nya narkotika skall bedömas i farlighetshänseende (enligt narkotikastrafflagen) kommer förr eller senare att bli en fråga för domstolarna. Frågan har nyligen fått särskilt uppmärksamhet genom Högsta domstolens avgörande i målet B 5412-10. FrÅga utan naturLigt hemvist Farlighetsbedömningar har inget naturligt hemvist, vare sig akademiskt inom forskningsinstitutioner, forensiskt hos sakkunniga eller administrativt hos myndigheter. Kriterier för farlighet har hittills visat sig omfatta så skilda aspekter som akut giftighet, risk för psykiska störningar eller potential för att underlätta våldsaktiviteter. Idag är ett dussin kriterier kända. Frågan handlar ytterst om preciseFörFattarpresentation Fil. kand. Jonas Hartelius är vetenskaplig rådgivare till Svenska Carnegie Institutet. Han har medverkat i RättsPM 2009:1 och har varit sakkunnig i ett stort antal narkotikamål, bl.a. i ovan nämnda HD-mål. 34 ringar och exemplifieringar av rekvisitet ”farlighet” hos en specifik typ av narkotika (alltså medlets inneboende egenskaper att framkalla farlighet i olika avseenden) samt av de underrekvisit som efterhand har utdifferentierats av domstolar eller kan tänkas bli utdifferentierade i framtiden. Någon straffrättslig djuplodning av området har veterligen aldrig gjorts, i vart fall inte med känd inverkan på praxisutvecklingen. Försäkringsjuridiken skulle kunna erbjuda hemvist åt frågan, då den studerar risker. Försäkringsjuristerna har emellertid valt att helt undanta händelser som har samband med självförvållat narkotikarus från försäkringsskydd. Bland medicinska discipliner har farmakologi, toxikologi, akutmedicin med anestesiologi samt psykiatri-rättspsykiatri varit inblandade i svensk farlighetsdiskurs. Insatserna har emellertid styrts mer av enskilda forskares intresse än av forskningsprogram. Om sakkunniga hämtas främst från kroppsmedicinska specialiteter får farlighetsbedömningarna inledningsvis en slagsida åt akuta förgiftningar. Psykiatrin och rättspsykiatrin behöver i allmänhet längre observationstider för att samla empiriskt material, eftersom visandetiderna för psykiska störningar vid narkotikamissbruk kan vara utdragna. Polisforskningen och kriminologin, som båda skulle kunna belysa hur nya narkotika kan vara pådrivande för brott och risker, har endast lämnat enstaka bidrag. Biokemister har sällan haft något att tillföra, eftersom deras primära aspekt är substansernas allmänna kemiska egenskaper (syntesvägar, former m.m.) och inte substansernas inverkan på människokroppen. Administrativt sett har frågan inte heller något väldefinierat hemvist. Läkemedelsverket (LV) och Statens folkhälsoinstitut (FHI) har ålagts att bevaka utvecklingen av nya droger och föreslå regeringen att enskilda substanser klassas som narkotika. Båda myndigheterna har dock under hand meddelat att deras klassningsdokument ej är avsedda att användas i narkotikamål. Det administrativa ansvaret för farlighetsbedömningar behandlades kort i prop. 2010/11:4 (sid. 96). Där noterades: ”Att utreda farligheten hos nya substanser måste anses vara en av Statens folkhälsoinstituts viktigaste uppgifter i klassificeringssammanhang.” Motsvarande torde gälla för Läkemedelsverket för de substanser (främst aktuella läkemedel) som verket föreslår till klassning som narkotika. Det är dock inte avgjort ifall utredningsansvaret anses omfatta en skyldighet att gå domstolar och myndigheter till handa med sakkunnigunderlag i narkotikamål m.m. Ett klargörande kommer troligen först om en domstol med stöd av citerat ställe begär att FHI eller LV skall avge ett detaljerat sakkunnigutlåtande över nyligen klassad narkotika. Ur en statsrättslig synpunkt torde det framstå som udda att rättsväsendet i dessa frågor, till skillnad från vad som är fallet med exempelvis kriminalteknisk eller rättsmedicinsk sakkunskap, saknar intern försörjning. Efter hand har därför en privat forskningsstiftelse, Svenska Carnegie Institutet, under lång tid kommit att svara för en mycket stor del av sakkunnigförsörjningen i narkotikamål. kunskapsFörsörjning Flera påtagliga hinder finns för kunskapsbildningen vid farlighetsbedömningar av nya narkotika, särskilt under den första tiden sådana missbrukas. Detta återspeglas i FHI:s klassningsdokument, som i en del fall endast innehåller en kort beskrivning av substanAdvokaten Nr 9 • 2011