Advokaten 1
Debatt farlighetsbedömningar i fortsättningen? se
ns kemiska egenskaper samt någon enstaka anteckning om att det förekommer missbruk av medlet. Humanexperiment är i praktiken förbjudna, då en välgrundad misstanke om att ett medel kan vara beroendeframkallande skapar hinder enligt gällande etiska regler. Sekretessen kring enskilda fall av förgiftning, förvirring, våldsamhet m.m. i samband med missbruk skapar svårigheter för uppföljning mellan olika instanser av exempelvis en individ som blivit föremål för polisingripande och transporterad till sjukhus. Sekretessen försvårar även sammanställandet av fallserier från vårdinstitutioner. I praktiken uppstår också betydande forensiska och polisiära problem att i efterhand fastställa vilken drog som en missbrukare verkligen konsumerat. Allt sådant bidrar till en underrapportering av risker m.m. för nya preparat. Forskare blir inledningsvis – och för vissa droger under lång tid – hänvisade till wikipedia-artiklar, autoreferat (”tripprapporter”) på internet, andra berättelser från drogmiljön, leverantörsuppgifter, polisrapporter m.m. Försöken att skapa en samlad bedömning kan under lång tid närmast likna ett pusselläggande med bitar ur udda källor. Situationen kan vara frustrerande både för sakkunniga och parter i ett narkotikamål. För att markera variationen i kvalitet på dokumentationen över en ny substans kan man göra som i Åklagarmyndighetens RättsPM 2009:1 (senast uppdaterat juli 2010). Där skattas kvalitén enligt en skala K1 (lägst) – K3 (högst). Ett lågt betyg åt den tillgängliga dokumentationen kan ge en signal till domstolar att deras inledande bedömningar kan komma att behöva aktualiseras när dokumentationen blir fylligare. Högsta domstolen har också i ovan nämnda avgörande markerat att det är en bevisfråga – inte en prejudikatsfråga Advokaten Nr 9 • 2011 – att avgöra farligheten hos nya narkotika. Det anses vara åklagarsidans sak att förete ny bevisning som kan föranleda ny bedömning av farligheten hos ett enskilt preparat. Den fria bevisprövningen torde medge att även försvaret kan framlägga sin egen bevisning eller kalla in egna sakkunniga. Om HD:s avgörande leder till en kaleidoskopisk situation vid farlighetsbedömning av narkotika kan det skapa problem med förutsägbarheten och därmed äventyra rättssäkerheten. Praxis kan komma att spreta. Med hänsyn till det stora antalet nyklassade narkotika och det stora antal substanser under utredning torde efterfrågan på sakkunnigmedverkan bli betydande under överskådlig tid. För att öka förutsägbarheten kan man överväga flera åtgärder (jfr Hartelius & Knudsen, 2011): 1. Författningsreglering av frågans administrativa hemvist, exempelvis genom att FHI och LV åläggs att i samband med förslag om klassning av nya substanser som narkotika göra en första bedömning av farligheten och en rekommendation om närmast till hands liggande jämförelser med mer kända narkotika, där det finns en tydlig praxis i farlighetshänseende. 2. Inrättande av ett vetenskapligt råd hos exempelvis FHI för bevakning av frågan. Rådets medlemmar bör vara väl förtrogna med aktuella juridiska och forensiska frågeställningar och även beredda att med kort varsel medverka som sakkunniga i narkotikamål. advokaternas roLL Man torde lätt kunna finna exempel på att allt fler advokater under de senaste åren på egen hand sökt efter dokumentation om nya substanser. Den ökade tillgängligheten av information via internet kan vara en viktig orsak till detta. Sannolikt kommer advokaternas roll som självständiga kunskapsinhämtare att bli mer livaktig och betydelsefull i framtiden. Det torde vara naturligt att advokater som regelbundet har tunga narkotikamål under sökandet efter kunskap om nya narkotika formar nätverk för att utbyta domar, erfarenheter och underrättelser. Det torde också te sig rimligt att advokater i sådana nätverk – eller möjligen någon arbetsgrupp inom Advokatsamfundet – sammanställer checklistor eller liknande underlag för granskning av utlåtanden, förhör med sakkunniga m.m. Sådana insatser i avsikt att vässa den juridiska diskursen kan få stor betydelse för att skärpa kvalitetskontrollen av de forensiska underlagen för farlighetsbedömningar. Att så sker är en viktig rättssäkerhetsfråga. För myndigheternas och forskningsinstitutionernas återkoppling torde det vara angeläget att deras sakkunniga hörs på plats i rättssalen, så att de kan få en tydligare uppfattning av vilka aspekter som är avgörande för diskursen i narkotikamål. Komplexiteten i frågeställningarna torde i en del fall motivera anlitande av sakkunnigt biträde för att sköta utfrågningen, bl.a. för att penetrera frågeställningarna på djupet och få tillräcklig skärpa i utfrågningen. Om man får tillåta sig en kommentar efter HD:s ovan nämnda avgörande är det att avgörandet skapat helt nya förutsättningar för en vidgad juridisk, forensisk och vetenskaplig diskurs om farligheten hos nya narkotika. I det sammanhanget torde advokater komma att tvingas ta ett mer aktivt ansvar för att i rättssäkerhetens intresse åstadkomma en allsidigare belysning av ett komplex som ännu inte fått något stadigvarande hemvist i administrativt eller forensiskt hänseende. n Jonas Hartelius fil. kand. reFerenser l Hartelius, Jonas; Knudsen, Kai (2011): Hur skall farligheten hos nya narkotika bedömas? Bättre sakkunnigförsörjning behövs i domstolar. Läkartidningen, vol. 108, nr 35, sid. 1632–1633. l Högsta domstolens dom B 5412-10, avkunnad 16 juni 2011. l Regeringens proposition 2010/11:4 En effektivare narkotika- och dopningslagstiftning m.m. l Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Stockholm: RättsPM 2009:1, 5:e upplagan juli 2010, stencil. Läs mer i denna debattfråga på nästa sida där advokat Thomas Olsson ger sin syn på saken. 35