Advokaten 1
Debatt HD:s farlighetsbedömning borde leda till e
ftertanke Advokat Thomas Olsson ger här sin syn på Högsta domstolens avgöranden av farlighetsbedömning av mefedron. ”Även om Högsta domstolens farlighetsbedömning är begränsad till att gälla mefedron borde domen ändå leda till eftertanke hos flera av rättsväsendets aktörer”, skriver Olsson. I Thomas Olsson. Högsta domstolens dom 2011-06-16 i mål nr B 5412-10 prövades frågan om när ett narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen skall anses utgöra ett grovt brott enligt 3 §. Målet gällde hanteringen av mefedron. I all korthet kan sägas att Högsta domstolen vänder sig mot en slentrianmässig tillämpning av art och mängd. Istället understryks vikten av att samtliga rekvisit som avses i 3 § prövas ingående och sammanvägs på det sätt som lagen avsett. Ett av de brottsinterna rekvisiten i 3 § är farligheten hos den narkotikaklassade substansen. I den delen konstaterar Högsta domstolen att kriterierna för och betydelsen av ett preparats farlighet i straffrättsligt hänseende är rättsfrågor men att i vad mån ny information om preparatet ger anledning till en ändrad rättstillämpning typiskt sett är en bevisfråga och därigenom lämpar sig mindre väl för rättsbildning genom prejudikat. nu är det Lite svÅrt att förstå vad fil. kand. Jonas Hartelius menar när han säger att Högsta domstolen förvandlat frågan om farlighet från en prejudikatfråga till en bevisfråga. Bakgrunden till Högsta domstolens dom var en oacceptabel diskrepans i rättspraxis avseende just farlighetsbedömningen av mefedron (och det närliggande preparatet metedron). En del domstolar menade att mefedron var att likställa med amfetamin, medan andra ansåg att mefedron var minst lika farligt som kokain och heroin. 36 Skillnaderna i domstolarnas bedömningar var framförallt avhängigt av hur de värderade Jonas Hartelius utlåtanden. Utifrån det bedömningssystem som Jonas Hartelius själv utvecklat, och som han i nära samarbete med Åklagarmyndigheten redovisat i RättsPM 2009:1, bedömdes mefedron som minst lika farligt som kokain och heroin. Till grund för sin bedömning hänvisade Jonas Hartelius, i princip, endast till uppgifter som lämnats anonymt på internet, så kallade autoreferat. Samtidigt dök det upp allt flera internationella studier som visade på att Jonas Hartelius bedömningar kunde starkt ifrågasättas. Som exempel kan nämnas den gemensamma rapporten från EU-organen Europol och EMCDDA rörande mefedron från 2009 och en artikel av David Nutt m.fl., Drug harms in UK: a multicriteria decision analysis, i The Lancet 2010. I båda dessa studier ansågs mefedron vara att likställa med amfetamin. Trots att dessa studier blev kända och förebringades i rättegångar rörande mefedron fortsatte flera domstolar att luta sig mot Jonas Hartelius utlåtanden. De frågetecken som uppstod kring hans bedömningar ignorerades och de utländska studierna förbegicks, normalt sett, med tystnad i domskälen. Som exempel kan nämnas Svea hovrätts dom 2010-07-16 i mål nr B 4592-10 där i princip samma utredning som senare prövades av Högsta domstolen förebringades som motbevisning mot Jonas Hartelius bedömning av mefedronets farlighet. Utredningen berördes inte med ett enda ord i domskälen. Istället valde hovrätten att höja straffet för hanteringen av 500 gram mefedron från 8 år till 9 år med hänvisning till just Jonas Hartelius utredning. Hade hovrätten valt att tillämpa de riktlinjer för bedömningen som Högsta domstolen redovisade ett år senare skulle straffet blivit runt 3 års fängelse. Även om Högsta domstolens farlighetsbedömning är begränsad till att gälla mefedron borde domen ändå leda till eftertanke hos flera av rättsväsendets aktörer. Det problematiska med Jonas Hartelius dominerande ställning som sakkunnig hade berörts tidigare, men trots alltmer omfattande utredningar som reste allvarliga frågetecken kring hans bedömningar valde flera domstolar att upprätthålla hans auktoritet. I detta avseende är Högsta domstolens budskap klart: beviskravet skall tillämpas även i dessa fall. För att sLutLigen återknyta till Jonas Hartelius uppfattning om att Högsta domstolen gjort farlighetsbedömningarna till en sakfråga istället för en rättsfråga skulle det, lite elakt, kunna sägas att det är riktigt i så måtto att hans ord inte längre kan anses som lag i svenska domstolar. För egen del tycker jag det är en positiv utveckling. n Thomas Olsson advokat Advokaten Nr 9 • 2011