Advokaten 1
Fokus Rättshjälpen Rättsskyddet okänd men viktig
försäkring Med förändringen av rättshjälpen flyttades en stor del av individens rättsliga skyddsnät över till försäkringsbolagen. Men rättshjälpen har brister, säger advokaterna. Den svaga kopplingen till rättsskyddet kan också innebära otrevliga överraskningar för enskilda. D Staffan Moberg. agens rättshjälpslag trädde i kraft 1997. Trots ord om att göra lagen mer överskådlig och enklare andas hela propositionen ett huvudsyfte: att spara pengar. Att göra rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet i försäkringar skulle, enligt regeringen, spara 200 miljoner om året i statskassan. Och en besparing har det blivit. 1997 var statens kostnader för rättshjälpen, enligt de tidigare reglerna, 348 miljoner kronor. År 2010 var motsvarande siffra 188 miljoner. – Då ska man minnas att timtaxan också var betydligt lägre 1997. Så i verkligheten är det en ganska stor skillnad, säger Ylva Boström på Rättshjälpsmyndigheten, som såg en betydlig minskning av antalet ärenden när den nya rättshjälpslagen trädde i kraft. 1998 betalade Rättshjälpsmyndigheten ut 25 491 slutliga ersättningar (baserade på ansökningar från 1997). Motsvarande siffra 2010 var 8 423 ersättningar. Staffan Moberg är jurist på branschorganisationen Svensk försäkring. Han har arbetat länge med området, och satt med i den utredning som ledde fram till den nya rättshjälpslagen 1997. Hans bild är att just besparingar var huvudsyftet med reformen. RÄTTSHJÄLPSLAGEN ”Flertalet vanliga inkomsttagare, för vilka en rättegång innebär avsevärda ekonomiska påfrestningar, är helt utestängda från rättshjälp. Det sagda innebär att den för ett rättssamhälle centrala principen om allas likhet inför lagen inte upprätthålls i full utsträckning.” Citatet skulle kunna komma från någon av de advokater som kritiserar dagens rättshjälpssystem. Men det gör det inte. I stället är de hämtade från propositionen 1972:4. Lagförslaget lade grunden för 1972 års rättshjälpslag, som drevs igenom av en socialdemokratisk regering. Enligt den kunde rättshjälp ges parallellt med rättsskydd. Inkomstgränsen för att få allmän rättshjälp var 7 basbelopp (i dag motsvarande 308 000 kr). Gränsen kunde höjas med hänsyn till försörjningsbörda. När den nu gällande rättshjälpslagen klubbades igenom i november 1996 var målet att få enklare och mer överskådliga regler, men också att spara pengar. Lagen röstades igenom av socialdemokraterna, som då var i regeringsställning, med stöd av moderaterna. Alla övriga partier var negativa till olika delar av reformen. Reformen 1997 gjorde rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet i försäkringar. Det innebär att den som har rättsskydd via sin försäkring alltid ska använda det i första hand. Advokatsamfundet avstyrkte i sitt remissvar förslaget om att göra rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet. Även försäkringsbranschen var negativ till förslaget. – Men kostnaderna tas ju delvis ut på ett annat ställe: hos våra medlemmar, konstaterar Moberg. Försäkringsbolagen var negativa när utredningen och propositionen lades fram. Bolagen befarade drastiskt ökade kostnader, och att skyddet för konsumenterna skulle urholkas när bolag försökte konkurrera med låga premier och mindre omfattande försäkringspaket. Mycket riktigt har också försäkringsbranschens kostnader för rättsskyddet fördubblats från 1997 till 2010 (se diagram på s. 26). Men än har inte riktigt de övriga farhågorna besannats, mycket för att de många utländska försäkringsbolag som anmält intresse för Sverige med EU-inträdet, aldrig riktigt kom in på marknaden. Staffan Moberg har i alla fall sin bild klar av reformen. – Det var mycket bättre före 1997 för den enskilde. Sedan är frågan vilken nivå man ska ligga på vad gäller ersättningen. Då var det i princip kostnadsfritt att processa. Det triggade kanske ett antal processer som annars kunde ha löst sig på annat sätt, säger han. HÖG SJÄLVRISK Staffan Mobergs uppfattning om att det fungerade bättre för 30 Advokaten Nr 1 • 2012