»… mer förtroende om man kan svara på frågor och
inte bara tolka, viktigt med svar från samma person med samma kultur«. »I Sverige diskuterar man med läkaren i arabländerna förväntas läkaren kunna allt«. Detta var för njursviktskoordinatorerna ett annorlunda arbetssätt och en utmaning samtidigt som det var lärorikt. För- och planeringsarbetet upplevdes som tids- och energikrävande. Rollen som njursviktskoordinator förändrades från att vara aktiv till att vara mer passiv och det kändes främmande att inte förstå vad som diskuterades. Samspel mellan närvarande Med tanke på de få enkätsvar vi fick får resultatet ses som ytterst begränsat. Vi väljer ändå att diskutera några för oss betydelsefulla aspekter. Att antalet patienter som deltog i utbildningsträffarna var så få har väckt tankar hos oss. Hade en uppdelning mellan män och kvinnor kunnat påverka uppslutningen? Detta diskuterades med Internationella Hälsokommunikatörer som inte ansåg att det skulle ha haft någon betydelse. Hölls utbildningen på lämplig nivå, motsvarade den deltagarnas förväntningar? Frågor som för oss är svåra att besvara då utbildningsträffarna hölls på arabiska. Våra mål med patientutbildningen kanske inte alltid stämmer överens med deltagarnas. Att delta i grupputbildning kan upplevas som mycket positivt men också som påfrestande, många känslor och tankar går kanske inte längre att förneka. Vår funktion som njursviktskoordinatorer var annorlunda men upplevdes som betydelsefull. Det fanns frågor som inte Internationella Hälsokommunikatörer kunde besvara och dessa vidarebefordrades till oss. Kommunikationen byggde på ett integrerat samspel mellan alla närvarande. Ur ett globalt perspektiv behandlas en majoritet av dialyspatienterna i USA, Japan och Europa. I många länder är tillgängligheten till dialysbehandling begränsad eller obefintlig. Prevention är negligerad i vissa kulturer och personen anses inte sjuk om inga symtom föreligger. Hur motiverar vi dessa patienter till deltagande i utbildningsträffar och egenvård? I Malmö stad finns 174 olika nationaliteter representerade. Vid tiden för projektet fanns det Internationella Hälsokommunikatörer som talade 10 olika språk. Dessa siffror visar att vi inte kan bemöta alla olika språkgrupper. Ska vi då erbjuda ett fåtal medan flertalet inte får möjligheten, har vi frågat oss. Att rikta patientutbildningen till människor från en specifik språkgrupp kan ha sina fördelar men möjligen begränsas integrationen med andra och även tillfället att lära om det samhälle som man lever i. De etniska minoritetsgrupperna har den högsta incidensen och prevalensen av End Stage Renal Disease, något som vi varken kan eller vill blunda för. Flera sätt för att bedriva patientutbildning Grupputbildningen är endast en del i patientutbildningen, som också utgörs av individuella träffar. Detta var ett arbetsDIALÄSEN 3.2013 sätt för att kunna erbjuda patienter med arabiska som modersmål en möjlighet att träffas i grupp. Något standardsätt hur vi ska bedriva patientutbildning när patienterna inte talar svenska har vi inte kommit fram till. Naturligtvis finns det flera och olika sätt. Det är av största vikt att möta patienten där den befinner sig och att följa upp utbildningen. Vad och hur har patienten förstått? Det är viktigt att inse att verkligheten är olika för oss alla, och fråga sig, »Är min verklighet den rätta«? Förväntningar och fördomar styr vad vi letar efter, detta gäller både patienter och personal. Ser vi problem som kanske inte finns? Med en god vilja till att försöka förstå anser vi att vi bättre kan möta varandra. En genuin omtanke känns igen oavsett språk, kultur och religion. Vår förhoppning var att fler patienter med andra modersmål än arabiska skulle få ta del av liknande utbildning. Men på grund av att Internationella Hälsokommunikatörer inte längre finns tillgängliga för oss kunde detta inte verkställas och det framtida värdet får i nuläget ses som begränsat. Text Petra Hagman petra.hagman@skane.se, Eva-Lena Nilsson eva-lena.m.nilsson@skane.se Njur- och transplantationskliniken, SUS, Malmö. Vid tidpunkten för grupputbildningen hade inte sammanslagningen mellan universitetssjukhuset i Lund, och univeritetssjukhuset MAS ägt rum. Numera SUS (Skånes universitetssjukhus). Referenser Bello, A., Nwankwo, E., & El Nahas, M. (2005). Prevention of kidney disease: A global challenge. Kidney International, 68, suppl. 98, 11-17. Chen, R., Scott, S., Mattern, W., Mohini, R., & Nissenson, A. (2006). The case for disease managemnet in chronic kidney disease. Disease Management 9(2), 86-92. Engström, B., Beijer Melander, M., Ekman, I., Friberg, F. & Östlinder, G. (2007). Patientundervisning och patienters lärande. Stockholm: Gothia. Lenz, O., Mekala, D., Patel, D., Fornoni, A., & Roth, D. (2005). Barriers to successful care for chronic kidney disease. [Elektronisk version]. BioMed Central Nephrology, 6(11). Ravani, P., Marinangeli, G., Stacchiotti, L., & Malberti, F. (2003a). Structered pre-dialysis programs: More than just timely referral? Journal of Nephrology, 16(6), 862-869. Samarasinghe, K., Fridlund, B., & Arvidsson, K. (2006). Primary health care nurses conceptions of involuntarily migrated families health. International Nursing Review, 53(4), 301-307. 33