Nordens Tidning 1
År 1919 bildades föreningen Norden. Nästa år är d
et med andra ord dags att fira föreningens första 100 år. Varje nummer till och med nr 4 2019, kommer att innehålla artiklar om föreningen Norden 100 år. tyngdpunkten legat på hjälp till Finland. Därefter övergick man till kulturellt samarbete. Med tiden blev utrymmet allt mindre för fadderortsrörelsen att verka på, organisationer, fonder och statsmakter i Sverige och Finland ansåg oftast att fadderortsrörelsens verksamhet konkurrerade med föreningarna Nordens nordiskt inriktade verksamhet. Den nordiska verksamheten prioriterades på bekostnad av den ensidiga svensk-finländska. De ”eldsjälar” som drivit fadderortsrörelsens verksamhet gick med tiden i pension. Organisationens toppskikt hade inte längre samma inflytande i industrier, affärsföretag och organisationer. I Finland gick fadderortsrörelsen samman med den finska Föreningen Norden 1976. Några år senare upplöstes det svenska Centralförbundet för Fadderortsverksamheten Finland-Sverige. Formellt gjorde Pohjola-Norden och Föreningen Norden i Sverige fadderortsverksamheten till en del av vänortsverksamheten. Upplösningen av fadderskapsrörelsen resulterade i en kraftig ökning av vänorter i Sverige och Finland. tion, studieverksamhet, utbyte mellan elever och lärare, besök med inkvartering i familjer och brevväxling. Fredstanken fanns med som en viktig del. Föreningarna Nordens verksamhet hade nu en bred folklig förankring i de nordiska länderna. Men på samma gång hade andra världskrigets händelseförlopp skapat upprörda känslor bland de nordiska folken gentemot varandra. Sveriges hade visserligen skickat hjälp till Norge via Riksorganisationen Svenska Norgehjälpen. Men samtidigt hade Sveriges regering tillåtit tyska militärtransporter genom Sverige på väg mot Norge. Och den finska regeringen hade ingått ett vapenbrödraskap med Tyskland samtidigt som Norge varit ockuperat av samma land. Föreningarna Nordens vänortssatsning blev i det här läget framgångsrikt. Decennierna efter andra världskriget växte antalet vänortskontakter snabbt. Relationerna till Fadderortsrörelsen var länge komplicerade. I både Sverige och Finland diskuterades en sammanslagning mellan organisationerna. Men förutsättningarna för någonting sådant var inte så goda. Det fanns en vilja från fadderortsrörelsens sida att ta över Föreningen Nordens vänortskontakter – åtminstone dem mellan Sverige och Finland. I den svenska fadderortsrörelsen framhölls relationerna mellan Sverige och Finland som något alldeles speciellt, varför vänskapsförbindelserna mellan dessa båda länder skulle ha en särställning. Fadderortsrörelsen omorganiserades i Finland och Sverige 1953. I Sverige antog den namnet Sveriges Finlandsföreningars Riksförbund – Fadderortsrörelsen. I Finland grundades Finland Fadderotsråd som arbetade på bredare bas och till vilket många riksomfattande centralorganisationer anslöt sig. Innan 1953 hade TENDENSEN under 1970-talets slut och 1980-talet var att bygga ut väl fungerande vänortskedjor i de stora nordiska länderna och att upprätta fler förbindelser med Island, Färöarna och Grönland. Trots att Norrona Felagid på Färöarna bildades 1951, dröjde det tills år 1964 innan Torshavn slöts in i en vänortskedja. Grönland fick sin första vänort i Upernavik, år 1986. Senare har vänortskontakter med platser utanför Norden upprättats. Den första kontakten knöts 1950 av Eskilstuna med Luton i England. Under de kommande decennierna steg kontakterna med orter utanför Norden. Intresset för vänortssamarbetets ekonomiska utvecklingspotential ökade efter hand. Ett ökat samarbete på det ekonomiska området kan gynna kommuner i form av ökat handelsutbyte och på det sättet skapa nya arbetstillfällen. I de utomnordiska kontakterna har miljöoch näringslivsfrågorna varit särskilt framträdande. Vänortskontakterna är inte statiska – de fortsätter att förändras. LEIF JACOBSSON, TAM-ARKIV SAMT REDAKTÖR FÖR TIDSKRIFTEN ”NIO-FEM” nordens tidning nr 3 | 2018 23