Nolltretton 1
Avantgardet Mellan miljonprogram och Thailand När
det gäller att checka av saker som rockskribenter går igång på har Avantgardet nästan alla rätt. Bandet kommer från Småland - check. Sångaren har en trasslig bakgrund med knark och skit - check. Musiken är indiepop - check. Sången skevar och ljudbilden är skramlig - check. Texterna handlar om klass och utanförskap - check. Musiken spelas aldrig på radio - check. Och mycket riktigt har bandet också hyllats ända sedan första skivan 2016. Sedan dess har det kommit en platta varje år där Rasmus Arvidsson med entourage på ett socialrealistiskt sätt skildrat livet i utkanten av samhället till skavande popkomp. Redan på förra årets skiva ”Alla känner apan” började jag bli lite trött på det likartade upplägget, men okej då, vi kör väl en vända till. För Avantgardet har ju trots allt något. Fast det bränner inte till lika mycket som det borde. Vad har hänt? Jag brukade ju gilla denna typ av avig popmusik, det var ju därför jag åkte till Emmabodafestivalen sommar efter sommar. Nu var det i och för sig sisådär 15 år sedan och både jag och svenskt musikliv har gått vidare sedan dess. Men som sagt: Avantgardet har trots allt något. Och det gör att det fortfarande finns en plats för deras repiga rännstensrock. (TP) Kanye West Jesus is king Sarah Klang Creamy Blue Redan vid fjolårsplattan ”ye” hade jag svårt att lyssna på Kanye och det är en känsla som bara tilltagit. Inte på grund av musiken i sig utan på grund av artisten bakom den. Tidigare kunde det vara lite skojigt med Kanyes knasiga uttalanden och excentriska livsstil men numera känns det bara tragiskt. Jag vill inte vara en av de som fortsätter göda hans storhetsvansinne och mentala ohälsa. Jag brukar hävda att man ska skilja verk från person, för att det annars blir ohållbart eftersom alla artister har mörka sidor och lik i garderoben. Men det känns inte längre bra att lyssna på Kanye West. Men det är ett moraliskt dilemma som jag kanske inte behöver ta ställning till framöver, för klassen på musiken har sjunkit så nu kan man avstå honom på rent kvalitetsmässiga grunder. Här radar han upp elva spår på 27 minuter och även om det finns strålande detaljer här och var så känns låtarna mest som halvfärdiga skisser. Och just det, hela plattan handlar om Gud. För Kanye har såklart blivit frälst och är nu mer predikant än rappare. Det var väl det som fattades för att vansinnet skulle bli totalt. (TP) Förra årets största musikaliska genombrott i Sverige måste man nog säga att Sarah Klang stod för. Göteborgskan klev bara in och sopade banan med motståndet och ingen såg det komma. Hennes debutplatta ”Love in the milky way” tokhyllades, och det enda som vållade vissa bryderier var egentligen bara vad man skulle kalla hennes genre. Det fanns stråk av country här och var, men även inslag av pop och soul. Hur som helst var det en stark platta och uppföljaren är i samma klass. Fortfarande finns det en touch av country men framförallt skulle jag säga att genren är: kvalitet. Låtarna är starka, produktionen är snygg, men jag är inte säker på att musiken hade låtit lika bra med en annan artist. Det är något i Sarah Klangs känsliga röst som lyfter okej låtar till att bli smått magiska. Det konstiga är att det funkar, för Klang gör egentligen inget nytt. Hennes musik är inte nyskapande eller unik, vi har hört det förut. Men det är väl så med kvalitet: det skär genom genrer och tidsepoker, och är en kraft som det helt enkelt inte går att stoppa. (TP) Linda Pira Legendarisk Thomas Stenström Dreamer Nån som minns Feven? Melinda Wrede? Det har funnits ett gäng kvinnliga svenska rappare genom åren men de har haft svårt att riktigt få fäste. Silvana Imam är väl den som lyckats bäst. Linda Pira är också ett sådant där namn som nästan höll på att glömmas bort. För sisådär fem år sedan var hon het som chili, men på senare tid har hon legat ganska lågt med musiken. Dels på grund av att ansvaret som mamma tog mycket tid men också för att hon inte riktigt viste vad hon ville med musiken. Nu säger hon sig dock ha hittat en ram och vet vad hon vill säga och då kom också debutalbumet. För trots att Linda Pira stått i rampljuset sedan 2012 är detta hennes första fullängdare. Hon levererar nio tajta spår på 23 minuter, med texter som bland annat handlar om falska fasader på social medier men också utforskar en mer personlig och genuin sida av artisten. Själv säger hon att hon inspirerats av den yngre generationen svenska rappare och deras mer lekfulla inställning. Rappen sitter som en smäck och i vissa spår bränner det till ordentligt, men det finns också många låtar som känns rätt tråkiga och profillösa. Hade hon skalat bort dököttet och släppt en EP istället hade det blivit kanon. (TP) År 2014 kom singeln "Slå mig hårt i ansiktet" och det sa bara pang. Det blev en dunderhit och plötsligt var Thomas Stenström hetaste namnet Debutalbumet kom visserligen två år i popbranschen. tidigare men rönte ingen större uppmärksamhet men med uppföljaren "Fulkultur" så kom genombrottet. Men med snabba genombrott kommer också risken att glömmas bort lika snabbt, och Stenström gick länge på slak lina mellan att etablera sig och att bara reduceras till att bli ett one-hit-wonder. Vissa tyckte också att han var en Håkan Hellström-kopia. Stenström höll sig kvar men lyckades aldrig riktigt följa upp "Slå mig hårt"-succén. Här på fjärde albumet har han klippt sig och... kanske inte skaffat sig ett jobb... men distanserat sig en bit från sin tidigare popkilleimage. Tonen är mer melankolisk och skivan riktar sig mer åt en publik med krossade hjärtan än de som vill ut och fredagspartaja. Musiken är fortsatt poppig och lättillgänglig, ibland så lättrallad att den nästan känns naiv. För ungdomar som söker stora känslor och för Skansenpubliken finns mycket att sjunga med i, för även om det saknas en viss tyngd så är det låtar som är svårt att säga nej till. (TP) NOLLTRETTON 51 Jeff Lynne´s ELO From out of nowhere Electric Light Orchestra var grymt populära under en period vid slutet av 70-talet och början av 80-talet. Även jag, som då var en rätt förvirrad och känslostyrd lite grabb, fick feeling och började digga Jeff Lynnes ELO. Jag kommer ihåg att jag spelade albumet ”Discovery” om och om igen. Låtarna ”Don´t bring me down” och ”Confusion” var två stora favoriter. Med tiden så droppade jag bandet till förmån för annan ny spännande musik och jag har faktiskt inte hittat tillbaka trots att bandet släppt en del sen denna storhetstid. Att det nu dyker upp ännu ett album med Jeff Lynnes ELO är möjligen mer roligt än spännande, för i ärlighetens namn så låter det lite som en repris av vad man musikaliskt redan gjort. Soundet och låtarrangemangen känns onekligen igen, och visst tusan kan 71-årige Jeff fortfarande leverera. Karl´n spelar alla instrument själv (utom trummor) och en del låtar är det heller inget fel på. Låtar som ”From out of nowhere”, ”Help yourself” och ”One more time” är riktigt schysst popmusik av en mästare som över tiden definitivt ska räknas till en av de bättre i sin genre. (JL)