Reumatikervärlden

Reumatikervärlden 1 Reumatikervärlden Ledaren Reumatikervärlden Innehåll Reumatikervärlden Redaktionen Reumatikervärlden Respons Reumatikervärlden Inspiratören Reumatikervärlden Nyheter Reumatikervärlden Krönikan MARCUS BIRRO KRÖNIKAN ” Sjukdomen har blivit min privata igen” jag hade en otäck dröm när jag somnade till på eftermiddagen. Jag stod i en korridor, iakttagen. Lager av tid överallt. Undangömda minnen från riktigt länge sedan, från tjugofem, trettio år sedan. Jag lösgjorde mig och vaknade. Men de där första sekunderna är hemska. Man kan vara vem som helst. Man kan vara en annan. Tänk om man glömt kvar sig själv där i drömmen? Tänk om man inte är den man var när man tappade boken, när den föll ur sovande fi ngrar och ner på golvet? Jag vaknade med katten tätt intill, låg där en stund och andades in hans päls, hans värme, hans kurrande. ”Det enda konstanta är den nervösa känsligheten, hans omväxlande uppsluppenhet, och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemligheter…” Dan Andersson. Det är magnifi kt skrivet. jag har haft min diagnos i tio år nu. Bechterew. Fortfarande ett svårt namn och ett svårt ord att skriva. I början lät jag den gamle ryssen äga mig. Hela mitt liv handlade om honom. Jag skrev en roman om hur det är att inte vara trettio år fyllda ens, och få en kronisk sjukdom. Jag pratade med reumatiker och patientföreningar. Jag gick på möten och åkte på konferenser. En miljon reumatiker är vi i det här landet. En miljon. Fruktansvärt mycket folk. Ändå ser jag ingen av oss längre. Jag hör ingen ta ton. Jag ser ingen samla in röster eller namnunderskrifter. Vi bråkar inte. Vi håller käften. Jag försökte ändra på allt det där under de första åren men sedan tog vardagen över. Min sjukdom har blivit min privata igen. Jag talar inte om den, jag håller den gömd, dold, hemlig. Som om jag skämdes för den. Som om den inte påverkade min vardag och min värld. jag kan sakna min ungdom, när jag faktiskt vågade och orkade ta strider jag visste att jag inte kunde vinna. När jag tänker efter är det nog så fortfarande för mig. Vi lever lika intensivt nu som då. Enda skillnaden nu är att vi inte håller varandras händer. Vi lever splittrade och det är så sorgligt. Har jag fört mina sämsta gener vidare? Spriten, smärtan? Kommer mina barn slippa det här vemodiga stora mörkret? 18 Varje barn är ett nytt språk, är en ny chans, är en väg ut ur allt som står still, är en famn för någon, är en röst i mörkret, är ett ljus i den där gränden som jagar dig genom gatorna, som hela tiden tycks följa efter dig tills du inser att du har den där gränden i dig, du kan spegla dig i den där gränden, du är gränden. Men du är visslingen och en lucka i muren också. jag älskar gränder, älskade förr att gå vilse i dem, älskade deras kullerstenar och rännstenar där man kunde somna med magen full av sprit och ögonen som släckta stjärnor. Små enkla saker i livet, en nytvättad skjorta, en god middag, en vardag utan värk, ett minne utan sorg. Vi får barn. Vi drömmer deras framtid stark och ljus. Vi är en bön framför deras steg. Det är stort av oss, av alla oss som får barn, som rullar med våra gener i en vagn genom snöröken som yr ner som minnen från hustaken. Jag stannade till vid kyrkan, satte mig på bänken och strök med händerna över ansiktet. Precis så här starkt och heligt är livet. EN MILJON REUMATIKER ÄR VI I DET HÄR LANDET. EN MILJON. FRUKTANSVÄRT MYCKET FOLK. ÄNDÅ SER JAG INGEN AV OSS LÄNGRE. Poet, författare och krönikör DEC–JAN 2012 REUMATIKERVÄRLDEN PETER JÖNSSON Reumatikervärlden Må gott Reumatikervärlden Nedslag Reumatikervärlden Personligt Reumatikervärlden Prylar Reumatikervärlden Forskning Reumatikervärlden Forskaren Reumatikervärlden Ekonomi & Juridik Reumatikervärlden Kunskapskällan Reumatikervärlden Reumatikerförbundet Reumatikervärlden Förenat Reumatikervärlden Unga Reumatiker Reumatikervärlden Kunskap & Inspiration Reumatikervärlden Krysset Reumatikervärlden Nästa nummer